Krönika: Tåget till lycka och lyckad

Jag kommer från en stad där ingen bor, ändå är vi 25 000 invånare i kommunen. Staden ligger långt bort från händelsernas centrum, ändå är ingenting längre än en cykeltur bort. Det beskrivs som en plats utan möjligheter, men här föds och förverkligas drömmar. Min stad har inte storstädernas kulturutbud men har inspirerat mig till dans, text, musik och liv. Jag kommer från en stad som ingen vill bo i på grund av: ”Där händer ju ingenting”. Ändå lever vi i en tid då majoriteten längtar efter lugn. I min stad har vi tydligen inga erfarenheter av världen, men vi har sett fler städer än vår egen och vet skillnaden på Vänern och Vättern. De säger att vi är exkluderande och fördomsfulla. Men hos oss samsas alla i samma skola och handlar i samma matbutik. De säger att vi bor på landet. De förstår inte att vi är landet.

Jag bor i en av alla städer som dränks av de större, varifrån myndigheter och unga flyttar och flyr. Från den lilla stationen avgår ett tåg som tar oss raka vägen till närmsta storstad Göteborg. Det pratas om den slitna järnvägen som behöver underhållas och det blir en metafor för kommunikationen mellan städerna. Det finns inga pengar till järnvägen och tjänstemännen i storstaden behöver ett nytt ”regionens hus” för miljoner. Jag promenerar förbi vårt eget ”regionens hus”, vars korridorer ekar tomma efter centraliseringen. Jag väntar vid de gulröda bommarna som plinkeliplinkar och varnar för tåget. Jag stålsätter mig och hoppas att det ska vara fler än tre personer i vagnarna som passerar. Jag vill kunna motivera att tåget behövs, eftersom det placerar oss på kartan.

När jag gick på högstadiet fick jag veta att jag bodde på ”landet”. Jag förstod ingenting. Jag visste vad landet var: platserna utanför tätorten, varifrån ungdomarna fick åka skolbuss till högstadieskolorna i stan. Stan – där jag bodde. Jag fick dock inse att många betraktar min stad, och därmed alla landets städer som är mindre än att de kan ha en egen högskola, som landet. Med den insikten kom så småningom vetskapen att en behöver flytta från landet till storstaden för att ”bli någonting”. ”När ska du flytta? Du kan inte bli kvar här.” Så lät det efter studenten. Alternativen var att välja att flytta eller att bli kvar. Att välja att stanna verkade som en språklig omöjlighet.

Enligt Jordbruksverkets olika definitioner av landsbygd är min kommun följande: gles blandad kommun, landsbygd och land. Ändå har jag svårt att relatera till min egen bild av landet. Jag är kanske inte mindre fördomsfull än de som har vuxit upp på Östermalm i Stockholm. Någon säger landsbygden och jag ser kor, åkrar och människor i flanellskjortor framför mig. Och här i min kommun, som tydligen är en landsbygdskommun, finns allt det där. Kor, åkrar och flanellskjortor. Men här finns även allt annat. Här finns modemedvetna tonåringar som gör volymfransar, karriärsmänniskor med coola jobb, promenerande pensionärer, barn som cyklar till kompisar på andra sidan stan och föräldrar som bakar kärleksmums till barnens skoldisco.

Min stad ser ut som ett tåg utan passagerare. En stad med gallerior utan affärer, ”lokal uthyres” och reserverade parkeringsplatser utan bilar. När utomstående kommer hit ser de utsuddade företagsnamn på stora byggnader - namnen på företag som flyttade för att tjäna mer pengar utomlands och varslade hundratals. De kanske ser stationstavlan med ett fåtal avgångar på söndagar och löpsedlar utan nyhetsvärde.

Det där de ser är inte verkligheten. Verkligheten är alla vi som promenerar på gatorna och stannar för att krama våra vänner. Verkligheten är alla personer som vi nickar nyvaket till på väg till jobb och skola varje morgon. Verkligheten är att chauffören på den folktomma stadsbussen vet var en bor och stannar så nära som möjligt fast där inte finns någon hållplats. Verkligheten är vår att definiera, inte någon annans.

Och det där tåget förresten? Det går även från Göteborg och hit.

Taggar : Krönika