Poesi: Varför kan du så mycket om rymden

för att vi leviterar på ett klot i en galax som människan sedan vi fötts & börjat vandra trott vi varit allt som existerar men i själva verket är en försvinnande liten del av ett bokstavligen fullständigt gränslöst universum

vi lever & verkar i ett hem, i en stad, i ett land, på en kontinent, i en världsdel, på jorden

jag tar det igen: jag talar om den, allas & ingens, jord som leviterar helt av sig självt i tyngdlöshet i en försvinnande liten galax som är en nästan helt försumbar del av ett helt gränslöst universum - vårt universum som expanderar 73,2 kilometer per sekund per megaparsec

lever & verkar gör vi i ett hem som vi fyller med saker för att plocka fram & tillbaka till olika skåp
detta hem & dess hjärta ligger i en stad som en kung någon gång har döpt efter sig självt eller någon han hört talas om, någon han sett eller någon han älskat

,

en stad är inget annat än en lokalpatriotisk definition & en skir förälskelse av en simpel plats precis som alla andra
förutom att i sin stad har man sitt hem, och det hemmet bor i den stad som är bestämd att ligga i ett land vars gränser inte syns från luften eller marken
De gränserna & strecken existerar bara på kartor för att fortsätta hålla människorna inuti vår stad i vårt hem där skåpen döljer de sakerna vi köper

.

våra hem & dessa städer ligger mellan skogar vi skövlat för att få plats att kolonialisera & göra fler städer över samtliga länder där vi kan bygga hem till oss själva, våra älskade & våra barn

våra skogar har rötter djupt förankrade inuti jorden vi bor på som leviterar i universum, som under tiden du läst detta, har expanderat 73,2 kilometer per sekund per megaparsec. det vill säga att på en minut har rymden blivit 4392 kilometer per sekund per megaparsec större åt alla håll

för vi sitter i våra hem mellan slaktade skogar på grund av en explosion som en gång startade & sedan aldrig har upphört: vi har våra fötter & själar förankrade som rötter här mellan de skogarna som dött
de skogar som i flera miljarder år varit den gångna tidens ockupanter & kolonisatörer, de som vi skövlar för att bygga hem vi kan lägga våra saker i

mellan våra länder finns det vatten av alla kalibrar, detta vatten håller oss skilda från varann så att vi kan skilja på mitt hem & någon annans land & dessa länder ligger på kontinenter skyddade av andra människors händers byggda murar & i kartböcker ritade streck

dessa världsdelar är bara
en försvinnande del av en hel värld
där vi har rätt till allt & inget


och


för 65 miljoner år sedan slog en meteorit ner i vår jord, långt innan våra hem, världsdelar & kontinenter ritats & byggts av blodtörstiga härskare, kungar & presidenter

denna meteorit bildade Chicxulubkratern som ligger begraven under Yucatánhalvön i Mexiko
dess mittpunkts nedslagsplats ligger ungefärligt precis under staden med samma namn
och i denna stad finns inte bara beviset för att en meteorit slagit ner
där finns också hem fyllda av människor, som har sina skåp belamrade med saker

& deras fötter nuddar marken där nedslagskratern ligger, och samma fötter nuddar också orsaken till att vi idag existerar

utan att meteoriten hade tänkt sig det så skapade den med sin framfart & nedslag även slutet på kritaperioden; tsunamis åt alla håll så massiva att kolossalt stora delar av Pangea förlades under vatten; nedslaget drabbade inte bara samtliga karibiska öar utan släppte även ut absurda mängder partiklar & stoft som orsakade en fullständig atomvinter;

vad som låg i luften var kalciumsulfat med monstruösa mängder svavel
detta svavel & kalciumsulfat är också orsaken att solens fingrar & strålar inte nådde marken & ett komplett globalt mörker under flera års tid eftersom fotosyntesen upphörde: en massdöd av växter, plankton & som exempel dinosaurierna som dog ut & om inte dinosaurierna dött ut så hade inte du läst mina ord i ditt hem där du lagt dina saker

jag kan mycket
om rymden utanför vår atmosfär
Och om rymden vi bär inom oss

min största tröst i livet är evolutionen
jag kan mycket om den eftersom jag har sedan barnsben varit drabbad av en dödsångest & livsleda så svår att jag varit tvungen att hitta syfte & mening, annars har jag leviterat i universum utan riktning och tyngdkraft & har därför varit tvungen att hitta orsaker att leva som har större syfte än mig

att inte bara direkt sätta stämjärnet i lårpulsådern

eftersom livet & vad & hur vi bygger i det också alienerar människor som inte ser de murar som byggts, eller de som flyr sina städer i deras länder som brinner och skövlas
livet i sig självt alienerar människor som inte vill upprätthålla dessa länders gränser & murar

för mig har det hjälpt att tänka att jag & vad jag känner är viktigt just nu, men i det långa loppet kommer det inte påverka hur universum expanderar, eller vilka liv som kommer födas

 

vi är inte här för att stanna
ingen är
vi är här för att dö.

 

det är vad hela explosionen, big bang, urexplosionen, menade
kanske att det låter som jag förmanar andra tänka: ta tillfället i handen och låt tillfälligheten leda dig till beständigheten; så är det är inte alls;

jag menar att jag själv får skälvande svindel om jag börjar tänka för mycket på hur snabbt min ångest & mina sorger expanderat inuti mig på 29 år

specifikt 73,2 kilometer per sekund per megaparsec

och det är en tröst att jag har ett hem, i en stad, i ett land, på en kontinent, i en världsdel, på jorden & att det kan göra mig mindre ensam

broar är murar som lagt sig ned
vägar är stigar som blivit vuxna
vi är allihopa, en del av kollekten & dess insamling & utarmning

vi är det svavel som förhindrar fotosyntesen och jag sätter min tilltro att vi är skapade av en meteorits slump, men att vi är viktiga för nästa generations kolonisatörer

: låt det vara stumt om det är våra barn, eller skogarna de planterar

Taggar : Poesi