Krönika: Att välja nästa projekt

Det är något som händer på hösten. Det är som att all kreativitet som ligger på viloläge under sommaren exploderar i mitt huvud i september. Jag gillar verkligen att fokusera på läsning under våren och sommaren (eftersom det inte är årstiden då du har mest stickade kläder), men under hösten och vintern så är det stickningen, sömnaden och broderiets tid. Det är äppelpajerna, teet och stearinljusets tid.

Jag har alltid älskat hösten. Jag har så starka minnen från min barndom då jag gick på promenader med min pappa och såg alla fina färger i naturen, åt clementin på stora stenen och krattade löv. Jag kan andas lättare och jag blir en inomhusperson. Fast om jag hade möjlighet så skulle jag helst vilja sitta ute på en veranda med en tjocktröja och en kopp te, det saknar jag så mycket med att bo på landet.

Men, att välja ett nytt projekt är alltid svårt. Jag har nästan alltid ett nytt projekt i huvudet när det gäller hantverk. Det blir nästan en stress att hinna klart med det jag har på gång för att jag inte ska glömma bort eller tappa inspirationen för nästa. Dock så har jag de senaste åren försökt att omvärdera processen i skapandet. Att det inte handlar om hur snabbt jag kan sticka en tröja eller ett par mönsterstickade vantar, utan om processen i att sticka och att låta det ta sin tid. För jag kommer hinna, och när tröjan eller vantarna är klara så kommer det fortfarande finnas tid för att använda dem.

Det är en sorts meditation i hantverk som jag värdesätter så mycket. Det har jag verkligen uppmärksammat och uppfattat de senaste åren då jag faktiskt märkt att jag lägger ner mobilen för att fortsätta sticka, jag väljer bort mobilspel för att jag hellre lägger tiden på hantverk. Det måste vara en riktigt stark kraft som kan motstå candy crush.

Jag har nyligen börjat jobba i en garnaffär och jag blir så lycklig av att höra andra utbrista ”åh, det är ett så vackert garn!” eller ”jag blir lycklig av den här färgen!”. Det är kanske är materialistiskt i vissas öron men jag tror att vi behöver känna känslan av mjuk ull i den mest fantastiska gråa nyans vi någonsin sett. Sen kan en ju också köpa svensk ull så gör vi våra fantastiska ullentreprenörer en stor tjänst.

Men jag tror att vi i denna hårda, kalla värld behöver svepa om oss och andra med varm och mjuk ull. Det finaste jag vet att ge bort är ett par stickade vantar, en vävd halsduk eller en tröja som jag lagt många timmar på att sticka, det är en sådan lyx att kunna ge en person jag älskar något handgjort. Det är finast när personen också är ”knit worthy” = att personen kan uppskatta det stickade.

Åter till inspirationsexplosionen. Det är en väldigt härlig känsla att ha så mycket olika projekt i huvudet, men också lite skrämmande med tanken på att inte hinna med. Det är då jag behöver påminna mig om att tiden kommer finnas, kanske inte nu, men någon gång. Och hinner jag inte ta tag i inspirationen nu så kommer den komma tillbaka när det passar bättre. Jag har övat på så sätt att jag inte hastar igenom projekten utan istället läser en bok en kväll, tittar på en serie med min sambo utan stickning i händerna – det är svårt, men nyttigt, för mig.

Jag tror att kreativitet är en av de viktigaste och största livskvalitéerna jag har. Jag kan lätt bli orolig när jag under en kväll eller dag inte känner mig kreativ eller inspirerad, men jag försöker tänka att hjärnan bara behöver återhämta sig lite då. Den behöver vila från alla idéer och den kommer återkomma med ytterligare en dos i sinom tid.

Men hösten. Vad är det som gör att jag lever upp så mycket? Jo, det är nystarten, vilan, mörkret och kylan. Det är kanske inte så många som säger det men jag gillar det. Och jag tror att det är det som gör att jag klarar mig så bra genom höst- och vintermånaderna; det är hantverket som bär mig.

 

Taggar : Krönika