Krönika: Inget fel med att känna sig bäst

I alla tider har den funnits där. Jantelagen. Kom inte hit och tro att du är bättre än vad du egentligen är! Nej, varför i allsin dar skulle det vara okej att säga att man är bra på något? Det skulle ju vara helt förödande. Mycket bättre att fortsätta trycka ner sig själv för att inte råka sticka folk i ögonen. 

Jantelagen brukar ofta kopplas till den svenska mentaliteten. Den oskrivna lagen – som från början är en dikt av Aksel Sandemose och beskriver hur det kan vara i ett litet samhälle, har satt sina djupa spår hos människor. 

Det är sedan länge känt att vara lagom funkar bäst i Sverige. Du ska inte vara för tillbakadragen, då är du tråkig. Du ska inte heller prata hela tiden, då är du för mycket. Du får lov att säga att du är nöjd över ditt arbete, så länge du inte säger att du är extremt nöjd. Då riskerar du att verka alldeles för självupptagen och frånvänd. 

Tankarna tar mig till gymnasietiden. En klasskamrat kommer in i det gulfärgade rummet med vita bord efter att nyss fått veta om sitt betyg på matteprovet. Människor runt om frågar hur det gick och man ser på henne att hon vill, men inte vågar. Hennes ögon vill berätta att hon är stolt och att hon förtjänat sitt A efter oändliga timmar vid sitt skrivbord, men den sociala koden hindrar henne. 

Hon börjar med att berätta alla fel hon haft på provet och att hon egentligen inte förtjänar att få det högsta betyget. Kanske gör hon så för att inte få andra att jämföra sig i betyg. Och där kanske jantelagen har i alla fall en poäng. Att skryta och försöka sätta sig över någon annan, kommer alltid vara ofint. Men att kunna erkänna för sig själv och andra att man har en potential som kommit till rätta, är och kommer aldrig vara ofint. 

Tankarna tar mig ännu längre bak. Högstadietiden. En annan klasskamrat talar ut om sin glädje och ett brett leende skiner igenom. Efter månader av slit kan personen släppa neutroner och protoner när fysikprovet är avklarat. Några andra stör ihjäl sig. Muttrar och suckar. 

Att gång efter gång få höra och se människor bli upprörda över andras självförtroende, är fruktansvärt. Varför ska man aldrig få uttrycka att man är jävligt bra utan att människor runt om ska se ned på en? Man kan anse att en är bäst på att spela fotboll, dansa eller bära ved och samtidigt vara ödmjuk. Det gör en inte automatiskt till en egocentrisk och kallhjärtad person som inte bryr sig om andra. 

I tider där psykisk ohälsa ökar bland unga, är det kanske viktigare än någonsin att lära ut kunskapen om att berömma sig själv mer. Att vara svinglad över sitt A, som man kämpat för i två veckor. Eller att känna glädje över att naila dansuppvisningen efter att ha övat dag och natt. Saker som dessa är ofta okej till en viss gräns, men går du över gränsen, får du sätta dig ner i båten. För här ska ingen höjas till skyn. Inte ens över marken. 

Trots att vi värnar om konststycket “tro på dig själv” till människor med psykisk ohälsa, gör vi tvärtemot när det kommer till människor som hyllar sig själva för sina prestationer. Där är det istället läge att sänka personens tro på sig själv genom att få den att inse att hen minsann inte ska komma här och skryta. Men tänk om det är första gången personen är stolt över sig själv? 

Tänk om personen i fråga delar vidare budskapet hen fått tilldelat genom sitt liv. Att inte tro för högt om sig själv, att inte tala om sig själv för gott, och att inte tro att man duger till något. Att försöka förändra ett samhälle med stark psykisk ohälsa när människor automatiskt sprider detta tankesätt, kan vara näst intill omöjligt. 

Det pratas ofta om att Sverige är ett modernt land. Och det må stämma i många fall. Men det är först när vi inte sprider budskap fyllt av undermedvetet självhat till andra, som vi på riktigt kan kalla oss för ett modernt land.

Att säga att en älskar sig själv och det man har att erbjuda världen, är tyvärr något lika sällsynt som fyrklövern. Det är än idag, 2019, inte riktigt socialt accepterat. Kanske kommer det aldrig bli det. Tur att det genom alla tider kommer finnas de som vågar säga att de är bäst.


Om Belmin Nuhic:

Då: Vilsen student i Värmland som brann för skrivande och skolan! 
Nu: Studerar journalistik på heltid och har flyttat till Västkusten. 
Sen: Har ett jobb som skänker mig glädje varje dag och bor där allt händer. 
Motto: Om du själv inte tror på dig, vem ska då tro på dig?

Taggar : Krönika