Poesi: Naturen, Döden och Verkligheten

Tema 2: Naturen, Döden och Verkligheten – verklighetens naturliga död, dödens naturliga verklighet, naturens dödliga verklighet – valen du aldrig fick

Havet
Ett evigt hav
Ett evigt hav
Ett evigt hav
Ett evigt
   evigt hav
   är inget hav.
Blott är sinnesnöd
   hjältens trista död.
På ändlöst hav
På ändlöst hav
På ändlöst
   ändlöst hav
   tystas vågens krav
Försumbara kval
   i tidlös sal.


Valet

Om verkligt bara finns
Där vi själva vill
Varför välja vardag
Verkligt grå och kall
Varför är tankens lag
Av så ensidigt slag
Vårt enda hinder skall
Aldrig falla förrän
Vi ser vad riktigt är
Endast en egen chimär


Dansande [meningslösa] flingor

Solen stod högt
Vinden virvlade
Och snön den yrde
Men ej så häftigt
Nej mer dansant
Och behagligt elegant
Flingorna hade ej
Bråttom ned
Nej alls ej så
Aldrig nånsin
Ville de landa
Bara leka och dansa
I ett rum utan tyngdlag
För bekymmerslösa flingor
Faller aldrig ned
Har aldrig bråttom nånstans
De har glömt sin uppgift
Som täckande snö
De vet inte att de är dömda
Att smälta och så snart dö
De faller då de ej behövs
När marken redan är vit
De behöver ej prestera
Men först då
Kan de bli
Som vackrast
När de dansar
Bekymmerslöst
Till synes helt
Meningslöst


Fasövergången [Det kunde handlat om oss]

Drippeli dropp
Oändliga tårar små
Från takens topp
Drippeli dropp
Hörs vinterns pust
Finns inget stopp?
Drippeli dropp
Isande kall och klar
I tyngdlagens lopp
Drippeli dropp
Från tegel och trä
Till sjudande knopp
Drippeli dropp
Över sten och stock
Ute är snöns hopp
Drippeli dropp
Transformeringen
Dripp drapp dropp
Flinga nyss
Men så ett tu tre
Nästa droppe se


En hare om vintern

En hare tar sats från drivan
Öronen bakåt mot huvudet i press
Först ett språng så långt och starkt
Sen mångdubbelt fler i väldig stress
Varför så brått från ingen som ville en ont?
Varför så starkt och snabbt när ingen såg?

I sin bruna klädnad syntes han väl
Som om han inte brytt sig om vinterns gång
Med öronen riktade bakåt tätt mot huvudet
Som en pil drog han iväg med kvicka språng
Varför så brått, hade du en plan?
Varför just nu, var fanns ditt hot?

Att stressa med bultande puls i märklig värld
Det ligger av naturen på hans lott
Snart tar jag efter och springer från drivan
Med öron i press, ej brydd om modets brott
Varför ska jag bry mig om allt som sägs?
Varför ska jag följa logikens mått?
Det ligger nu på min lott


Inte på riktigt

Är det sant?
På allvar?
På riktigt?
Din tanke bara slant
Inget är väl sant?
Men vem bär ansvar
Säger, det är allvar?
Jag menar
Jag tänker
En tanke så klar
Bara fantasi som skenar?
Eller verklighet som skänker
Njutning så kännbar?
‘Inte på riktigt
Du måste förstå
Det är viktigt’
Du sa så
När jag höll dig
Jag trodde så tätt
Det bara gick
Men det är inte lätt
Veta om något är
På allvar
På riktigt
Och i så fall när
För allt som är verkligt
Är visst inte så
På allvar
På riktigt


Tänk om

Tänk om
Den ständiga viljan till liv
Var rädsla att missa något
Skulle det ändra dina motiv?
Tänk om
Döden inte var ett ickeval
Utan uttömd ork att vara rädd
Skulle det lindra dina kval?
Tänk om
Allt börjar på nytt igen
Skulle du orka med?
Mista din bästa vän?
Tänk om
Det ändå vore så ment
Tänk om
Innan det är för sent
Tänk om
Det ändå skulle ändra nåt’?
Skulle det spela någon roll?
Ställa allt tillbaks på noll?
Eller är det blott
Ett tankens vådaskott?
Tänk om!
Tänk om…
Tänk…


Och jag är ett moln

Jag är ett moln
Du kommer att se mina drag
Se mig sväva bland andra

Men kommer du nära
Upplöses jag i minsta del
Och du går rakt igenom, inget, allt

Jag är ett moln
En helhet på håll
Ett tomrum allt för nära

Du är i en annan division
Luften vi andas skiljer oss åt
Och jag är ett moln

Fluffig illusion och kondenserat regn
Skymmer solen för andra
Cirrus, stratus, cumulonimbus

Ett moln bland andra
Ett moln bland annat
Oh, jag är ett moln ändå

Taggar : Poesi