Krönika: Mörkret i ljuset

Det var en barndom utan minsta veck. Med lagom omatchande klädesplagg och yoghurt och Kellogsflingor till frukost, som åts med en plastsked som bytte färg med värmen. Åtminstone innan 365 omgångar i diskmaskinen.

Inlines runt kvarteret, akta guppet i asfalten och pappa filmar - vinka till kameran! Loppis i kvarteret. Ingen kom men vi var som barn på julafton. Släpade glatt tillbaka bord och prylar till radhuset. Det var jag och Alva: 19419 till mamma och 18765 till pappa. Vi högläste Laura Trenters böcker i den utfällbara bäddsoffan och spelade monopol med egna regler. Samma varje gång. Hann aldrig färdigt innan tacosmiddagen. Inte efter heller. Somnade bort från spelets hotell och vandrarhem.

Sålde tidningar tidigt på söndagsmorgonen. Trycksvärta på fingrarna och tunga väskor. Den gulliga tanten och alla som inte ville köpa. Pling plong vill ni ha GT eller Expressen. Bilaga? Räknade pengar på köksgolvet. Sparade våra 60 kronor i en gemensam kassa. Köpte skitsmink. Mascara, läppenna, ögonskugga, rouge.

Den silverfärgade CD-spelaren på övervåningen. Skivsamlingen. Konvoluten med texter. Övade, mimade, sjöng, dansade. Matchande gröna manchesterbyxor och svingande sjalar till Carola, Bubbles, A-Teens och Drömhus. Sminkade oss med vårt gemensamma skitsmink från Ica.

Det är svårt att skylla sömnlösa nätter på den barndomen.

Vi blev tonåringar och flyttade till högstadiet på andra sidan skolgården. Första årets största trauma var en cykelutflykt till Brommö som egentligen var ganska rolig, men ingen annan tyckte det så jag höll med. Det var så en gjorde då. Då, när det viktigaste var vilka som umgicks med vilka och att kunna varje engelskaglosa i sömnen trots att läraren aldrig hade skriftligt förhör och att ingen annan brydde sig och att vi ändå inte skulle få betyg förrän i åttan.

Minns håltimmar på bänkar i korridoren med en bok i knäet. Hur elaka eleverna var mot varandra men att vi var för töntiga för att någon skulle bry sig om oss. Minns kompisar som jag inte kände i skolan utan bara hängde med på fritiden, eftersom att de var coola och framför allt för att jag inte var det. Det låter jobbigt men jag tänkte alltid att det var värre för de coola. Mascara, korta jeansshorts utan rumpveck, pojkvänner, svek, alkohol, jobbiga lärare och säga rätt träffa rätt umgås rätt vara rätt. Enklare för oss på bänken.

Det är svårt att skylla fosterställning på de tonåren.

Jag fyllde 18. Gick på fester med röda plastglas och var med på dricklekar med Loka citron i glaset. Åkte hem tidigt och andades ut. Gick till tandläkaren själv. Hade en papperskalender där varje timme var uppbokad. Misslyckades aldrig med någonting. Tog studenten. Hade skoskav och panik och den största av euforikänslor. Fick jobb. Backpackade i Sydostasien, bodde i djungeln och åkte i mystiska taxibilar.

Det är svårt att skylla ångesten på åren efter studenten.

Nu: Nyss fyllda 24 år. Sagt upp mig från heltidsjobbet som journalist. Egen bostadsrätt, tid att göra onödiga saker, testa, springa på alla bollar. Vänner och familj i samma stad och egenodlade tomater på balkongen.

Det är svårt att skylla stunder av mörker på den här livssituationen.

Ändå är det sömnlöst och fosterställning och nittiofem procent av hjärnan skriker sitt allra högsta:
Var tacksam.
Du är frisk.
Du är född i en privilegierad del av världen.
Du fick en nyasfalterad motorväg i doppresent.
Var tacksam.
Din familj mår bra.
Du har tid att skriva onödiga texter på en dator.
Du äger en dator.
Var tacksam.

Tack för tips, hälsar de fem procent av hjärnan som stundtals tror att de har rätt. Fem procent av hjärnan som tror att ensamheten existerar på riktigt och som helt har glömt bort barndom utan veck, förskonade tonår och lyxig nutid. Som har glömt bort verkligheten och tror att de har rätt. Fem procent som har ganska stora likheter med övriga världen. Verklighetsfrånvänd. Aggressiv utan konsekvenstänk. Fake news.

Låt inte de där fem procenten ta ett enda beslut någonsin. De får finnas, men de får aldrig bestämma. Varken i min hjärna eller i världen.

Taggar : Krönika