Till dig som fått ditt första jobb

Sedan tre veckor är jag i Oslo på grund av jobb. Det är lite märkligt att vara tillbaka i Norge. Jag bodde i Stavanger under fyra år. Nu har det har gått drygt två och ett halvt åt sedan jag bestämde mig för att säga upp mig och resa. Åren i Stavanger känns både väldigt avlägsna och väldigt nära. När jag tänker tillbaka på tiden där är det med blandade känslor.

Arbetslösheten bland unga var relativt hög när jag tog studenten men jag hade jobbat sedan jag var femton och trodde därmed att mitt cv var tillräckligt bra för att jag skulle kunna få ett jobb, kanske inte en tjänst jag tyckte om men i alla fall något typ av arbete. Under sommaren sökte jag jobb i princip varje dag. I september hade jag inte blivit kallad på en enda intervju. Då bestämde jag mig för att börja söka jobb i Norge. Efter bara någon vecka blev jag erbjuden ett jobb som servitris på en fin restaurang i Sandefjord. Jag hade varit ärlig med att det närmsta servitris jag kommit var att sälja kladdiga baguetter i en kiosk som ägdes av stadens bandyklubb. Ägaren lovade mig upplärning och sa att personlighet är viktigare än erfarenhet.

Väl på plats blev jag inkastad utan att få någon som helst genomgång. Med tanke på omständigheterna var jag nöjd med min insats första kvällen men det var inte min högsta chef. Jag blev inkallad till ett möte där han konstaterade att jag bara tagit två tallrikar åt gången kvällen innan vilket inte var hållbart. Restaurangchefen visade mig hur jag skulle balansera tre tallrikar och dagen efter övade jag hela förmiddagen för att jag skulle klara av det på kvällen. Jag var stolt över att jag klarade av att ta tre tallrikar hela kvällen och var därför förvånad över att chefen bokade ett nytt möte dagen därpå. Jag blev inkallad till möte med chefen efter fem av sex arbetsdagar. En gång berodde det på att jag hade tappat en gaffel, en annan för att jag missförstått en gäst. På det femte mötet fick jag sparken vilket kändes som ett enormt nederlag.

Jag sökte otaliga tjänster och efter ett par veckor fick jag jobb som cafébiträde i Stavanger. Redan då tyckte vi som jobbade där att chefen ställde orimliga krav men eftersom jag var nitton år och inte ville låta som en lat ungdom klagade jag inte, åtminstone inte till vuxna. Enligt kontraktet skulle jag vara ledig varannan lördag men under tio månader var jag bara ledig en enda lördag.

En torsdag ringde min chef och bad mig jobba på lördagen för att hon ville åka på en Tinderdejt i Trondheim. Om jag inte offrade mig var det mitt fel att hon inte kunde åka. Vid ett annat tillfälle ringde hon mig och bad mig jobba för att något dykt upp och hon var tvungen att lämna jobbet och kollegan som var på jobb hade blivit sjuk. När jag kom dit satt min kollega på golvet i diskrummet. Chefen hade åkt för att hon skulle på ett spinningpass.

De anställda jobbade obetald övertid nästan varje dag och samtliga var rädda för chefen. Vi visste aldrig vilket humör hon skulle vara på och hon var ofta manipulativ. Vid ett tillfälle sa hon att jag var den enda som inte gråtit på jobbet. Det var menat som en komplimang. Samma vecka sa hon till en nyanställd att hon var glad att personen i fråga bara skulle jobba 30 procent eftersom hon gjort ett så dåligt jobb under sina tre första dagar. Efter ett halvår sade jag upp mig på eget initiativ. När hon genom en kompis fått veta att jag sökt jobb i en skobutik sa hon att hon inte kunde föreställa sig mig som butiksbiträde.

Efter caféjobbet fick jag provjobba som bartender och servitris på en restaurang. Första dagen kallade chefen mig för sexig. Andra dagen hade jag en påträngande gäst som sa att han skulle ha sex med mig vare sig jag ville eller inte. När jag berättade det för chefen blev jag informerad av att sådant var en del av jobbet. Gästen var kvar till stängning och jag bad min pojkvän komma och hämta mig eftersom jag inte vågade gå hem själv.

Jag övervägde att stanna kvar eftersom jag tänkte att jag inte kunde tacka nej till ett jobberbjudande men helgen efter blev jag erbjuden ett annat jobb. Jag tackade nej till restaurangjobbet och hamnade på en köttfabrik där jag ägnade sju och en halv timme om dagen åt att knyta korv. Säkerheten var låg och korvlukten gick nästan inte tvätta bort. Jobbet var vidrigt men högavlönat.

Efter en sommar som korvknytare kände jag att det var dags att byta karriär och återvände till servicebranschen. Den här gången hamnade jag på en betydligt bättre arbetsplats. Till en början tyckte jag om att de anställda kallades för en familj. Först i efterhand förstod jag att det var ett strategiskt beslut. Om en ser sina medarbetare som familjemedlemmar är det svårare att säga upp sig och en ställer upp när det behövs på bekostad av hälsa och fritid.

Jag vet att jag inte är ensam om negativa arbetserfarenheter. Äldre tenderar att se yngre som lata. Det råder ingen tvekan om att det finns slöa ungdomar men det finns också många ungdomar som accepterar alldeles för mycket. Ungdomar som utnyttjas och stannar kvar på arbetsplatser för att de inte vill bli sedda som lata eller bortskämda. Jag var en av dem. Nu har jag lärt mig att det finns gränser för hur tacksam en ska vara för ett jobb.

Taggar : Krönika