Voldemort

”Jag är rädd för Voldemort.” Detta var något som mina föräldrar fick höra varje kväll i säkert ett år av en 8-årig Anna. Jag såg första Harry Potter-filmen och blev så rädd för Voldemort att han inte lämnade min fantasi på flera månader. Det var något så djupt obehagligt med honom och jag tror inte att det var att han hade ett otäckt utseende utan mer att rädslan för honom i den världen var så stor och påtaglig. Jag tror jag var rädd för rädslan.

Detta var möjligtvis en lite annorlunda ingång till en litterär värld som efter det varit en av grundpelarna till trygghet i mitt liv. Efter att jag släppte min rädsla för Voldemort och blev lite äldre så började jag läsa böckerna och upptäckte att jag älskade denna värld. Jag blev helt uppslukad av världen som J. K. Rowling skapat, till den grad att jag sydde en Hedvig, Harry Potters uggla, från ett gammalt lakan och hängde upp den i min taklampa, hon hade en klädnypa till näbb.

Böcker har alltid varit närvarande i mitt liv. Pappa och mamma läste alltid godnattsagor för mig och mina bröder då Astrid Lindgren och Narnia var stora favoriter.Det har alltid funnits böcker nära till hands i vårt hem och det är något jag är väldigt tacksam för idag, att de har fört över sin kärlek till böcker till oss. Något som jag tydligt kan se är den tidiga kärleken och fascinationen över sagor, myter och legender. Jag har alltid varit speciellt intresserad av bakgrunden bakom sagorna, allegorierna och symboliken i dem, att vända och vrida och tänka och tolka. Det bästa är att alla har sin egna tolkning, sin egen relation till texterna och det är nästan svindlande att tänka att behovet av sagor och berättelser har varit så stort att texterna har överlevt genom tiderna och att de än idag berättas och tolkas.

Att läsa fantasy har varit något som berikat mitt liv och min fantasi enormt mycket. Sagan om Narnia var en fin introduktion innan jag närmade mig Harry Potter och Sagan om Ringen, och idag finns det en uppsjö med fantastisk litteratur som baserats på myter, legender och sagor som har fört mig med sig till andra världar och platser. Det är nästan en trend att skriva om gamla mytologiska historier och utbilda den läsande befolkningen på det sättet.

Något jag känner ofta är att andra nedvärderar fantasygenren till något ”påhittat” och ”barnsligt”. Det är för många lätt att avvisa den genren som något en växer ur med åren. Jag hoppas att jag aldrig kommer växa ur fantasyböckerna. Jag ser det som en utmaning att hitta det dolda budskapet i varje bok jag läser. Mytologin bakom, betydelsen av namnet på en karaktär i boken eller en händelse som hänvisar till en större, mer känd händelse i verkligheten. Det är så mycket roligare att läsa om samhällskritik när det är magi inblandat. Ett exempel på detta är boken Children of Blood and Bone av Tomi Adeyemi som speglar händelser som ägde rum i samband med Black lives matter-rörelsen under 2014. Att läsa om händelserna ur detta perspektiv gör att jag kan ta till mig dem och reflektera utan att jag blir överväldigad.

Genom litteratur lär vi oss medkänsla, respekt, empati och i allmänhet mer. Genom att även strunta i vad andra anser är god litteratur så läser vi mer, tror jag. Läs det du vill, inte det andra tycker att du ska läsa. Det gäller att släppa rädslan inför vad andra ska tycka om dig. Men. Om någon anser att du bör läsa klassiker istället för fantasy så kan du ju alltid påpeka att Frankenstein, en av våra allra mest kända klassiker, även den är en fantasybok. Eller går det verkligen att sy ihop en ny, levande människa från flera olika döda kroppar?

Jag ser en tydlig koppling mellan litteratur och hantverk. Det är ett fantastiskt hantverk att skriva böcker och skapa sådana fantastiska och fruktansvärda världar som gör att en 8-åring under ett års tid inte kan somna men som ändå bär berättelserna inom sig och lär sig av dem under hela livet.

Att kunna skapa något sådant är en magisk egenskap.

 

Taggar : Krönika