Web
Analytics

Debattartikel: Mångfald på scen - kvotering eller talang?

Vi på KulturUngdom älskar när ni som medlemmar och målgrupp själva producerar material som vi får visa upp i våra medier. Denna gång är det Venessa Koohnavard som skrivit en debattartikel utifrån ett scenkonstperspektiv. Vill du också skriva en debattartikel som vi publicerar i våra medier? Maila oss på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Nu till den första debattartikeln, skriven av en medlem i denna form.

Mångfald på scen - kvotering eller talang?

Det är paus och andra akten av Madame Bovary börjar snart. Det är första gången i Folkteaterns historia (Göteborg) där en svart kvinna har huvudrollen i en stor uppsättning på deras stora scen. Mitt under bubbel-minglet i foajén hörs en äldre dam brista ut skamlöst ”Hon har huvudrollen bara för att hon är svart!”

Representation och mångfald på scen är en ständig diskussion som tas upp. För mig inom teaterbranschen är det uppenbart att varje person förtjänade sin plats på scen. Men är fallet alltid så? Har ledningen kvoterat in en icke-vit skådespelare för att det ska se bra ut, ett simpelt PR-trick för att verka ”woke”? En så kallad ”poster girl”? Kan det vara sant: är det kvotering eller bara talang?

Som en icke-vit kvinna tycker jag att den svarta skådespelaren i Madame Bovary har förtjänat sin plats på scen minst lika mycket som de andra skådespelarna. Men ibland kan jag se en favorisering där ledningen exotifierar personen med annat ursprung. Att anställa en icke-vit skådespelare för endast en produktion är ingen långsiktig lösning, en lösning som ska verka att teatern har tagit en ställning i samhällets frågor och utmanar kulturtanterna att tänka om, tänka rätt. Dessa talangfulla scenkonstnärer förtjänar en långsiktig karriär, i praktiken kan det ses som ett fast/långtids anställning på exempelvis Dramaten. De stora institutionernas fasta ensemble har en majoritet av vita skådespelare medan ett fåtal skådespelare med annat ursprung är med i en eller två produktioner per år. Sedan byts de ut. Jag tittar på Malmö Stadsteaterns fastanställda skådespelare och märker att ensemblen är lika vit som deras bakgrundsbild. Bristen på mångfald är stor och problematisk.

I vissa fall kan kvotering gynna icke-vita skådespelare. I dessa fall gäller det i produktioner som har ett specifikt tema. Oftast om ras, klass, utanförskap etc. Den vita kulturpubliken vill se en svart man berätta om sitt förtryck i det svenska samhället då eftersnacket blir mycket mer angelägen. Vikten i produktionen blir även större när det handlar om vilken målgrupp de riktar sig till. När Teater Fryshuset turnerade runt med Klipp han 2018-2019 var det mer relevant att ha icke-vita skådespelare i ensemblen, mest för den unga publiken som ska känna att de kan identifiera sig med skådespelarna och dels för att bli inspirerad. De kan se sig själva i skådespelarna och tänka ”de säger mina ord, mina tankar och det är okej”, än att en vit person tar deras ord samtidigt de förminskar deras förtryck. Kvotering kan ske i uppsättningar som handlar om rasism där fokuset ligger på ursprung och inriktat mot en målgrupp som vanligtvis inte söker sig till teatern.

Jag kan tänka mig att många stora institutioner inom scenkonsten jobbar ständigt med utmaningen att bortse det konservativa inom teatern och istället utveckla scenkonsten genom vara mer modern och utmana sin publik. Men det räcker inte genom att omarbeta en klassisk pjäs med en aktuell politisk fråga som klimatförändring. Publiken blir bredare och det konstnärliga teamet får fler referenser som de måste ta hänsyn till. Bland annat etnisk bakgrund. Jag är trött på att se samma gamla skådespelare spela en stor huvudroll bara för att hen är folkkär och etablerad. Ta in någon ny, ung talang som identifierar sig som rasifierad, där fokuset inte ligger på kroppen utan på skådespelarens talang. 

Farnaz Arbabis Cabaret som sattes upp på Dramaten 2021 är ett gott exempel på hur en tar in icke-vita skådespelare som gestaltar två stora roller. Men krävs det en icke-vit regissör som ska få beslutet att gå igenom, om fallet var att hon valde sina skådespelare eller satte liknande krav? Jag har däremot sett ett mönster där etablerade vita regissörer använder sig av samma skådespelare i sina uppsättningar. Som en scenkonstnär är det otroligt viktigt att skapa kontakt nätverk som kan leda till framtida samarbeten. Problematiken är att de exkluderar icke-vita skådespelare. Konsekvensen är risk för utbrändhet för icke-vita skådespelare som måste kämpa extra hårdare för att få ett jobb och ständigt ställa frågan till sig själv ”är det verkligen värt det?”

Frågan är när kommer icke-vita skådespelare ska få chansen att spela huvudrollen i Fröken Julie? Kan något annat än ursprung vara anledning till att en får roll i en pjäs? Kan den konstnärliga ledningen öppna ögonen och se deras talang på scen än deras hudfärg? Istället för att anställa en icke-vit skådespelare som ska få spela en liten roll som Amman i Romeo och Julia så kan de bryta mönstret och öppna upp teaterrummet för fler icke-vita skådespelare. Trots att det inte ses riskfylld för ledningen av en etablerad teater att anställa fler icke-vita till stora roller som inte kopplas till hudfärg eller klass, verkar många teatrar inte våga ta det steget. De fastnar i att reducera den icke-vita kroppen till berättelser om förtryck och rasism. När vi endast har talang i fokus finns det många icke-vita skickliga skådespelare som klarar av att tolka roller som är större än identiteten som den vita kulturpubliken stämplar dem med. 

Kvotering kan fungera i praktiken beroende på temat i uppsättning och målgruppen som den riktas mot. Däremot ska talang alltid vara i fokus. Vem vill sätta upp en föreställning med skådespelare som inte kan agera på scen? Det ska inte vara en trend att anställa icke-vita skådespelare för att hänga med i de aktuella samhällsfrågorna. En trend har en början och ett slut. Vi är inne på mitten av kurvan, men den ska inte ha ett slut. Det som institutionerna behöver ta till sig är att anställa fler skådespelare med annat ursprung, erbjuda de långsiktig anställning och chansen att få spela fler huvudroller i föreställningar.

Text av:
Venessa Koohnavard
Student på Stockholms Konstnärliga Högskola
Kandidat i scenkonst, inriktning scenkonstproduktion

Taggar: Övrig text