AVTRYCK | RESIDENS: HEMMA

JOHANNA BUSSQVIST

DET HÄR ÄR BARA TILLFÄLLIGT

Residens: hemma är ett residens om konst och påverkan utifrån platsen "hemma", där åtta deltagande konstnärer under Avtrycks residens kommer att presentera sina processer och/eller verk. Ta del av åtta spännande verk som kommer publiceras fram tills midsommar.

Om Johanna

Jag heter Johanna, är 26 år och bor i Kungsladugård (Göteborg). Jag är arkitekt/konstnär/scenograf utbildad på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, med fokus på interiörer, scenografi och antropologi. Innan arkitektskolan gick jag två år på KV Konstskola i Göteborg. Jag är intresserad av att belysa situationer ur vår gemensamma verklighet genom rumsligt berättande.

DET HÄR ÄR BARA TILLFÄLLIGT

Verket är tre platser i mitt närområde där texten "Det här är bara tillfälligt" dyker upp ur en viss vinkel när man passerar. En stentrappa, en klippvägg vid en väg och en sten vid en stig. Texten är ritad med gatukritor och försvinner så snart det regnar. Verket kommenterar samtiden så väl som sin egna förgängliga natur.

Projektet handlar om flyktighet och att våga hoppas i en tid när allt verkar gå utför. Texten är formulerad för att vara relaterbar på flera plan, men syftar även till den korta sekund man som passerande betraktare står i exakt rätt vinkel för att kunna läsa texten i sin helhet.

Gatukritor ger ett oskyldigt uttryck och ses inte som klotter eftersom man vet att det kommer försvinna snart. Det gör det enklare att ta in budskapet utan att känna irritation över att någon har kladdat på gatan. Förhoppningen är att det även känns personligt, eftersom endast en handfull betraktare kommer hinna se verket innan det försvinner. 

Jag tycker det är intressant med fraser vi säger till varann som egentligen inte betyder så mycket men som ändå får oss att må lite bättre inombords. Texten är inte vald för att påstå att "den rådande situationen" är över snart, men vill påminna om att det kommer vara över en dag. Och även om de flesta vet att inget varar för evigt, kan det vara lätt att glömma i stunden att situationen vi är i nu är just tillfällig.


PROCESS

För det här projektet ville jag skapa något som inte handlar om mig utan som når ut till de andra i mitt närområde. Något platsspecifikt, positivt och med fokus på det kollektiva. Något som tröstar utan att ljuga eller kan tolkas som sarkastiskt. Något förankrat i nuet, stunden, samtiden. Något som jag placerar ut och som naturen tvättar bort, vars förgänglighet är en stor del av uttrycket.

Jag är fascinerad av optiska illustioner och lek med perspektiv, fenomen som endast kan uppfattas ur en specifik vinkel. I början av processen experimenterade jag med hur text kan skrivas på vinklade ytor för att ge en optisk illusion. Jag gjorde pappersmodeller efter mallar uppritade digitalt i 3D. Men för att kunna få en liknande effekt på ett platsspecifikt underlag utomhus, behövdes en portabel projektor. Denna använde jag till klippväggen och stenen för att projicera text och kalkera på ytan med kritor. Trappan ritade jag med ögonmått.

Frasen "Det här är bara tillfälligt" föddes ur ett försök att ringa till rätt förvaltning och be om lov att rita med gatukritor över en hel trappa. Jag kopplades vidare till fem olika myndigheter innan någon tillslut sa "Det ska väl gå bra, det är ju bara tillfälligt". Verket får en extra dimension för mig i att budskapet försäkrar myndigheterna om att det inte är någon fara.

Konst som är positiv och enkel att relatera till kan lätt ses som billig, kitschig och klyschig. Men det spelar mig ingen roll, så länge som det jag skapar sprider lite hopp och värme till betraktaren. Även om det är viktigt med konst som utmanar, är det kanske skönt just nu med ett lättsmält budskap skrivet på ett lekfullt sätt på gatan. När jag ritade trappan kom flera fram och ville gissa vad texten syftar på. Alla var nyfikna och verkade få en känsla av gemenskap från texten som kommenterar situationen vi är i.

Under processen lyssnade jag på Filosofiska rummet i P1, "Hopp - motivation eller snuttefilt i en osäker tid?" Det var blandade åsikter, vissa menade att hopp är en illusion, något för svaga människor i maktlösa situationer, ett hinder mot att skrida till handling.

Men Elisabeth Gerle argumenterade i programmet för hoppet som något livsavgörande i svåra situationer som den vi är i just nu "för när man ger upp det, då är det farligt". Hon pratade om hoppet som "det trotsiga motståndet, att göra det du kan utan att veta om du lyckas eller inte". För henne är hoppet "inte en glättad optimism, utan en hållning, att trots att det inte ser lätt ut, göra det som är möjligt". I programmet nämndes även ett citat från Aristoteles: "Även om inte alla hoppfulla människor är modiga, så är alla modiga människor hoppfulla."

Jag vill tro att hopp är en modig handling. Inte något som passiviserar, utan som tvärtom får oss att kämpa vidare även när oddsen är emot oss. Känslan av att inget spelar någon roll är farlig, något verkligt passiviserande, och hoppet hjälper mig att hålla avstånd från de tankarna. "Det här är bara tillfälligt" har blivit mitt personliga mantra så väl som en signatur för min gatukonst. Residensets grundtema var aktivism och påverkan, och jag hoppas ha påverkat mitt närområde genom att sprida lite mer hopp och därmed mod till de som behöver det.