• Nu letar vi krönikörer

    Fixar du deadlines och har lite på hjärtat är du rätt person. Läs mer +
  • The Bongo Club på turné!

    12 500 kilometer, 28 konserter, 10 länder, 4 boråsare, 1 bil. Läs mer +
  • Musik Direkt 2015

    Alla musiker mellan 13-21 år, soloakter som band, i alla musikaliska genrer... Anmälningsdags! Läs mer +
> <
  • 1
  • 2
  • 3
  • TEXT - When you work in retail

    There comes a time in everyone's life, when all you… Läs mer +

  • MUSIK DIREKT - Anmälan

    Anmälningsdags till Musik Direkt 2015! Läs mer +
  • K-PENGAR - Beviljade stöd

    Beviljade stöd 2009-2014. Klicka på respektive projekt för mer info. Läs mer +
  • TÄVLING - Markus Krunegård

    Vinn biljetter till Krunegård på Pustervik i Göteborg! Läs mer +
  • 1
  • Alla
  • Dans
  • Film
  • Foto
  • Konst
  • Musik
  • Musikdirekt
  • Slöjd
  • Tavling
  • Teater
  • Text
  • Tävling
  • övrigt
  • Senaste
  • Titel
Se mer Håll SHIFT nedtryckt för att se alla se alla

poesi litt ”Det är ju en förbannat konstigt sits vi sätter oss i”, orden yttras en av de första timmarna i en hörna av ett klassrum på Skara Skolscens andra våning. Vi elva övriga i rummet nickar medhållande. Då är vi ändå bara i den första av vänteperioder, den då man ännu inte på riktigt har hunnit börja undra vad man egentligen gör här. Det kommer bli värre, ju mer timmar som går.
Jag har oerhört svårt för auditionprocesser. Det gäller inte främst eller bara inträdesprov som denna utan också auditions till lokala pjäser och musikaler som jag flertal gånger har gjort försök att gå på. Oftast har nervositeten fått mig att lägga ner idén redan innan utsatt datum, och bara ett par gånger har jag faktiskt tagit mig till det långa system av nummerlappar, konstig stämning och uppsjungningar som för mig har blivit synonymt med auditions.  

Dagarna innan mitt eget inträdesprov gick jag förbi gråtande sökande till musikteaterlinjen på min lilla folkhögskola och gått hem och repeterat mina monologer tills texten blev suddig, och nu sitter jag alltså i en soffa längs med väggen i ett litet rum på en andravåning i Skara. Jag tycker om de andra sökande. Kanske är det situationen som får oss att passa ihop.  
Mitt nummer, 32, är bland de sista i gruppen och jag får tålmodigt sitta och vänta, se hur siffrorna på whiteboarden kryssas över en efter en. Det är två kvar innan mig och jag känner nervositeten krypa i hela kroppen. Motläsaren jag blivit tilldelad, en fantastisk och trygg andraterminselev, föreslår att jag ska springa ett varv runt byggnaden.  
Jag går in på toaletten, försöker gå igenom mina monologtexter för mig själv i spegeln men blir distraherad av ljuden från korridoren. Tappar fokus. Svär.

Hinner knappt vänta den här gången men tas med till ett rum som av lådorna med tygbitar vanligen används som syateljé. Där sparkar jag av mig skorna och går snabbt igenom mina två inrepade monologer. Tänker att jag ska hinna dem två gånger var. Blir avbruten mitt i den sista av en knackning på dörren. Nervositeten spritter och kliar, jag känner hur hjärtat slår. Hårt. Men jag nickar ändå. Möts av min motläsare ute i korridoren som följer mig. Jag hade ändrat mig i sista minuten och sagt att jag ville ha sällskap den sista stunden och nu känns det bra. Vi står lutade mot ett räcke inne i en danssal och ser ut genom fönstret som vetter mot Jehovas Vittnens lokaler. Jag minns inte vad vi pratar om, egentligen är det inte så viktigt, men han får mig på andra tankar. Dörren in till scenen öppnas efter en stund. Rummet är mörkt, strålkastarna skarpa i ögonen. Jag välkomnas, småpratar och svarar på frågor. Och sedan minns jag inte vad som händer. Det är som att jag stänger av, som jag så många andra gånger har gjort när jag ställt mig på scenen. Jag tänker antagligen inte överhuvudtaget. Kanske för att jag vet att allting måste verka självklart, att jag då inte kan tänka tre steg i förväg längre.

Jag vet i alla fall att jag visas ut i nästa rum, och jag vet att jag inte tappade någon text. Men det jobbigaste är att inte veta vad juryn ser. Då kommer min motläsare som inte har behövt viska ett enda ord till mig under tiden. Ett ögonblick undrar jag om han ens får säga någonting om vad han tycker. Oroar mig för att han ska behöva säga något om att han mest tittade ner i sina papper. Men han drar in mig i en stor och varm kram.
”Det gick jättebra!” säger han. Och det är precis vad jag behöver höra när jag går tillbaka upp till andra våningen för ytterligare väntan. När det meddelas att juryn snart fattat beslut om vilka som går vidare till andra omgång begraver jag ansiktet i den lånade tröja jag har. Det luktar hem och trygghet. Jag intalar mig själv att det gick bra, att jag gjorde bra ifrån mig, att jag överkommit något jag tycker är så ohyggligt svårt. Men det sjunker ändå inte in förrän skylten vänds och mitt nummer fortfarande står kvar. Och då känner jag mig bra, så fantastiskt bra. Jag har egentligen bara vågat tänka ett steg i taget, inte vågat tänka längre än att jag ska ta mig förbi monologerna.

Ytterligare några timmar senare och med ovissheten och osäkerheten efter en improvisation sitter jag och väntar igen. Jag kramar om någon jag träffat för bara åtta timmar sedan, men det känns självklart ändå. För det här är ju en förbannat konstigt sits vi sitter i. Hon som jag kramar säger att hon kan höra hur mitt hjärta slår. När min siffra inte står på tavlan den här gången är jag ändå på något vis inte besviken, eller i alla fall inte alls lika besviken som jag trott.

Stoltheten kryper fram när jag går hem till den kompis jag bor hos under dagarna här. Känslan av att jag klarade mig igenom det som innan kändes allra svårast, som jag oroade mig för långt innan jag kom hit.
Jag vet att jag klarar det nu.


           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM