K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

En nära vän till mig ska genomgå en plastikoperation i veckan. Läkaren ska lägga in två implantat av silikon bakom hennes bröstmuskel, så att de blir större. Brösten, alltså. Jag vet, jag reagerade likadant. Rynkade lite på näsan först. Inte åt min vän, det skulle jag aldrig göra, men åt samhället grimaserade jag och åt de skönhetsideal som florerar genom det, så till den grad att tjejer vill genomgå operationer för att leva upp till dem. Idealen. Det var samhället jag dömde, tro inget annat, men ändå skavde det lite grann. Jag visste först inte varför, men nog skavde det allt. Jag kunde inte ignorera det. Och sedan tänkte jag på min vän, hon som jag känt i tio år eller så. Och jag skämdes, skäms fortfarande, för i mitt fördömande av samhället i och med hennes val lyckades jag förminska henne till en produkt av just det samhället. Och hon är ju inte det. Kvinnan jag känt i tio år är för stark för att vara det. Hon är en produkt av sig själv och inget annat. Hennes val är baserat på hennes egen vilja och den är just det, egen. Hennes vilja är egen och självständig. Visst finns det en utseendefixering och -hets utan dess like här idag, och vi alla faller mer eller mindre offer för den då och då. Varje gång vi köper nya kläder vi inte behöver, varje gång vi nyper oss själva i magen framför spegeln. Jodå, vi har nog alla varit där. Sminkat oss och stylat oss och så vidare och så vidare. Och jag kan inte bortse ifrån att om en vecka så har två av mina närmsta kvinnliga vänner genomgått plastikoperationer, men ingen av mina manliga. Men saken är den att en operation är mycket större än allt det jag nyss listat upp, som kläder och smink och så. Så varför tog jag inte för givet att behovet bakom det också är mycket större? Kan inte en kvinna, som är född med ett kvinnligt könsorgan, sakna sina bröst lika mycket som en kvinna som är född med en mans?

Jag är tjugotre år i år. Jag har varit vuxen ett tag. På pappret, alltså. Och faktiskt i verkligheten också, om jag tänker efter. Kanske inte alltid, men många gånger är jag det. Vuxen. När jag går upp klockan sju på morgonen trots att jag är ledig, när jag kånkar trettio kilos tvätt två våningar ner till tvättrummet, när jag betalar räkningar och kollar på pensionssparande. Ibland är jag inte det. Som när jag kollar på serier till klockan två på natten när min sambo är iväg, eller när jag äter en chipspåse till middag eller när jag struntar i att dammsuga i tre veckor. Fast jag vet inte. Sådant kanske vuxna också gör. Någonstans där jag är vuxen – och alltid är det – är på jobbet. Fast du tror nog inte det. Kanske för att jag är kort och ser ung ut, eller för att jag är tjej. Jag vet inte. Men trots att jag har jobbat där i tre år, och trots att du mycket väl vet det eftersom du är inne varje dag och spelar dina tipskuponger, så litar du inte på att jag kan det jag gör. Du ifrågasätter det jag säger och värst av allt – du kallar mig för ”lilla gumman”. Ditt as. Och jag ler. Säger ”hejhej” så sarkastiskt jag kan iklädd min arbetsuniform. Jag är inte din ”lilla gumma”. Jag är inte ens mammas ”lilla gumma” längre.
Och så till det sista ämnet. Kvotering. Bara för att jag gav mig in i en diskussion om det med en man häromdagen på en restaurang, och bara för att jag vann och bara för att det var en så himla skön känsla. Så jag vill dela med mig av den. Vi satt där och pratade och han, mannen, langade fram argument mot könskvotering eftersom att det får hela systemet att tippa över och (återigen) bli könsdiskriminering, fast åt andra hållet, istället. ”Det är inte sant”, svarade jag, och ”var ifrån har du hämtat den informationen?”, varpå han ser smått snopen ut och ändrar sig till ett ”det kanske inte har blivit så än, men jag är rädd för att det ska hända”. Efter det förklarade jag för honom att han nog inte alls behöver vara rädd för det, för om det någonsin skulle hända skulle det inte ske förrän efter hans livstid, med tanke på t.ex. löneutjämningens takt, eller det faktum att det finns fler personer vid namn Henrik i styrelsegrupper inom investeringsföretag än det finns kvinnor. Sedan lade jag flinandes till ett ”och med tanke på att det varit precis tvärtom, och ett sju helvetes tvärtom vill tilläggas, i flera tusen år så kanske det inte gör så mycket om det tippar över åt det andra hållet bara en liten, liten stund”.

Jag vänder mig till alla kvinnor och tjejer nu, här. För alla de gånger vi blivit kallade för ”lilla gumman” på jobbet, för alla de gånger våra viljor reducerats till osjälvständiga och svaga, för alla de gånger vi känt oss som små barn jämsides med en man – stå upp och vet att du har rätt. Du har det, långt fler gånger än du kanske tror. Rätt, alltså. Så släng pattarna över axlarna, stora som små, hängiga som fasta, silikon som kött, och säg ”sätt dig ner en stund, så tar vi över här”. För tänk, så trötta de måste vara ändå, efter flera tusen år.