K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Du står på busshållplatsen och undrar, innerligt, vad du gör där. Ditt paraply har gett upp, du har gett upp. De flesta runt omkring dig har också gjort det, de ser uppgivna ut. Någon stackare står fortfarande och stretar mot vinden, håller paraplyt framför sig som en sönderskjuten och vissen, ynklig, sköld. Men de har ingen chans. Stackaren och hans paraply. Ni har ingen chans, regnet piskar er från alla håll. Små, små sylvassa droppar som tränger sig igenom varje por. Och du undrar igen, vad fan du gör här.

På bussen är det trångt. Inte ett enda säte är ledigt, och de som inte fick något säte står och trampar varandra på fötterna. Det droppar snor och regn överallt. Hela bussen flåsar samstämmigt. Ingen tittar på någon. Alla tittar ner i sina telefoner. Du gör det också, till en början. Googlar kanske upp bilder på Bali. Du kanske ska åka dit snart. Så du stirrar på bilderna och föreställer dig själv där på sandstranden. Låtsas som att flämtningarna omkring dig inte är luftburna förkylningar och magsjukor, utan långa mullrande vågor som slår mot sanden. Klockan är nollsex trettiotre. Och du undrar, igen, vad fan du gör här.

Ni vet nog inte riktigt vart ni är påväg. Vart det är ni ska. Kanske är det helt okej, där, dit ni är påväg. Varmt, i alla fall. Det kanske finns kaffe. Och press. Och stress. Och ungefär trehundra obesvarade mejl, för du var ju sjuk i fredags och det är ingen annan som öppnar din mejlkorg, såklart, för den är ju din. Och sedan känns det lite småjobbigt för du vet inte om chefen kanske är sur på dig eftersom du gick hem tidigare i fredags, för hon eller han den där som vill visa sig duktig framför chefen genom att tala om hur lata och långsamma alla andra är kanske har sagt något. Något som får dig att skruva på dig i sätet och önska att du tagit en bild på termometern efter att du kollade om du hade feber, så du hade något att visa upp som bevisade att du faktiskt var sjuk. Och när du skruvar på dig kollar du upp från telefonen, och kanske ut genom fönstret. Kanske ser du din egen reflektion först, ett gråblekt ansikte som stirrar tillbaka. Men sedan fångar någonting bakom det gråa ansiktet din blick. Eller så kanske du anstränger dig för att se bortom det gråa ansiktet, men hur som helst så får du syn på den voltade bilen som ligger i diket. Det är inget nytt. Den har legat där sen i torsdags, eller kanske onsdags. Du kanske läste om olyckan i tidningen eller mobilen, du minns inte riktigt. Du fäste nog inte så mycket uppmärksamhet vid nyheten, det var ingen som hade skadat sig så värst illa ändå. Men du slås plötsligt av obehag, när du ser på bilvraket. Det ligger där som ett ihåligt, rostigt skelett. Tomt på allt det som en gång var.

Du vänder bort, vänder tillbaka och blickar ut över bussen. Det där gråbleka ansiktet du såg i fönstret ser du under varje luva i varje blick, i varje mobilupplyst kind. Och ni vet nog vart det är ni är påväg, förresten. Jo, det gör ni. För ni åker dit varje dag. Och du ser det, under luvorna och i blickarna, något monotont. Något intetsägande, som en hinna av något. Som ligger ovanpå det gråa och det bleka. Som ligger ovanpå tristessen. Förnekelse, kanske. Jo. Något ditåt. Och du undrar. Vad gör ni där?

Du klickar igång mobilen igen. Kikar ner på sandstranden. Ler och tänker på sol och bad och lugn och ro. Låtsas inte om det där som ligger och skaver. Som ligger och stressar och pressar. Fantiserar om tunna kläder och varma nätter utan slut. För du vet ju inte vad du skulle göra annars. Om du inte var där du är. Om du inte satt där du sitter. Kanske gör det ont att tänka på till och med. Det är jobbigt. För du får inte plats. För det är för trångt. För om du tänker på hur du inte får plats och hur trångt det är så kan du inte riktigt andas. För du vet att något är fel, att något inte känns rätt. Men du vet inte hur eller vad du ska göra för att det ska bli bra. Så du försöker stirra ner i mobilen. Försöker fantisera om stränder. Om lugn och ro. Men kanske skaver det lite extra idag, eller så minns du plötsligt något du hört i någon film någon gång, eller så väckte bilskelettet någonting som legat och vilat, för idag räcker det inte. Idag räcker mobilen och fantasin inte till. Så du stänger den. Och skärmen blir svart. Och du ser upp. Ser ut. Möter en förvirrad och liksom nyvaken blick över huvudena någonstans i mitten av bussen. Och ni ser varandra. Ler. Kanske. Och det gör kanske inte så mycket längre, att det gör ont att tänka på. För det räcker inte att fantisera sig bort längre. För vi kan inte distrahera oss med mobilerna längre. Det är bara att ge upp. Se hålen i skölden. Lägga ner den. Låta de sylvassa dropparna borra sig in, sluta streta emot vinden som sliter och drar.

För annars har vi ingen chans.