K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Älskade Italien

Nyss hemkomna, nyduschade och utslagna ligger vi i soffan med varsitt glas cola. Den ena stirrar tomt upp i taket och den andre iakttar den ena. För några timmar sedan gick vi längs Pisas gator, senast kvällen innan åt vi en italiensk middag på en undangömd bakgård i tjugofem graders värme. Första dagarna var vi i Cinque Terre, en nationalpark bestående av fem idylliska gamla fiskebyar. Googla, så får du se hur fint det ser ut på bild. Och visst var det fint i verkligheten också, verkligen, men efter att ha kånkat våra svettiga kroppar genom myllret av turister (älskade turister) och vi vände blickarna ut över takåsarna och de färggranna husen så gav vi båda ifrån oss ett litet ’jaha’, tittade på varandra och pallrade oss nedför backen och in i myllret igen.

Har du någon gång gjort något du egentligen inte tycker om, men som andra verkar gilla och därför intalar du dig själv att du också kommer göra det? Som att sola, eller träna, eller besöka det lutande tornet i Pisa? Jag vet inte när, eller ens om, man någonsin växer ifrån det där tänket att ’det här måste vi göra, för det har jag sett att andra gör och njuter av något så otroligt’. Det var fint, Cinque Terre, även om jag hade föredragit det några kilo turister lättare och några grader kallare. Vi har blivit duktigare på det, min sambo och jag, att strunta i sådant som man kanske ser som ’måsten’ här i livet, men som egentligen inte är något man njuter av personligen. Alla andra verkar ha det helt fantastiskt, eller i alla fall fartfyllt. Vad hände med vardagen? Vad hände med det stillsamma lugnet som gränsar till tristess? Bilderna du kanske googlat fram nu på de färggranna fasaderna som liksom klättrar på varandra över klipporna, ovanför det gnistrande havet, berättar inte om de svettiga kroppar fotografen behövt tränga sig förbi. Eller om förkylningen som börjat gro bak i halsen eller skoskavet som ömmar på hälen. När jag stod där, högst upp och tittade ner på byn kunde jag inte låta bli att känna ett litet uns av besvikelse. Inte för att vyn inte levde upp till vad google hade lovat, för det gjorde den, men för att jag inte kände det där jag trodde att jag skulle få känna. Vad det var har jag ingen aning om, egentligen.

Vi tog våra bilder, förstås. De obligatoriska, där vi lutar oss mot det lutande tornet i Pisa, en pussbild i Manarola med havet bakom oss och du kommer kunna hitta dem allihop på Instagram, som sig bör. Min sambo kommer säkerligen redigera dem i photoshop (han gillar att pilla med sådant) och bakgrunden i bilderna skulle säkert kunna locka någon annan stackare till turistfällorna. Misstolka mig inte, vi hade en fantastisk resa. Vi skrattade efter att vi knäppt av bilderna och Andreas köpte plåster åt mig och min häl och vi satte oss och åt god mat så fort vi blev hungriga (och vi var duktiga på att känna efter). Tornet var pampigt och pizzan bredvid var god, vinden i Manarola var ljummen och havet gnistrade lika fint som på bilderna från Google. Men min favoritbild från Italien kommer du aldrig få se. Den kommer jag spara bara åt mig själv. Det är ett suddigt foto av Andreas efter en fantastisk middag på en undangömd bakgård i Pisas hjärta, där han skrattandes lutar sig fram mot mig över bordet. Vi pratade om allt och ingenting den kvällen och allt omkring oss var lugnt och stilla. Vi hittade en liten oas där, alldeles för oss själva.

Den där känslan jag ville uppleva, men inte visste vad den var? Jag tror ändå jag fick något som liknade den där på bakgården, i vår alldeles egna oas.