K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Enligt myten ska det över Expressen-journalisten Ulf Nilsons skrivbord ha hängt en skylt med texten ”Kolla aldrig en uppgift. Det kan spräck hela storyn!”. Nilson har själv dementerat ryktet och menar att citatet genom åren har tillskrivits en rad journalister. Ur ett journalistiskt perspektiv ter det sig såklart fullt rimligt att faktiskt kolla upp sina källor, men samtidigt finns det den typen av storys som en (läs: jag) ibland väljer att tro på – trots att logikens lagar ofta talar emot. Jag hade till exempel en vild diskussion med min fru om detta gällande att trubaduren, författaren, snusfabrikören, lustigkurren och kondomtillverkaren Bengt Sändh en gång ska ha genomfört fyrtiosex bilstölder inom loppet av tio dygn (vilket sägs vara svenskt rekord). Jag menade då att det var den typen av anekdot en vill tro på, ty livet – ja, rentav hela mänskligheten – blir lite lite bättre om det är sant.

Detsamma gäller sångerskan Lena Junoff. I hennes fall gäller det emellertid inte en enskild anekdot utan snarare hennes blotta existens. Mitt första möte med denna primadonna var då hon crashade min vän Freddie Wadlings begravning genom att helt oannonserat sjunga hela ”Over the rainbow” mitt under pågående ceremoni. Kort därpå såg jag henne framföra någon slags dunka-dunka-opera-jam (nej, jag kom inte på någon bättre beskrivning av detta framträdande) på en gala där bland andra ”det snälla kassabiträder på ICA-kanonen” och ”Stefan Karlssons museum för dålig konst” belönades för sina gärningar under det gångna året. Jag fascinerades omedelbart av Lena Junoffs genuina karisma och hennes kompromisslösa fuck-the-world-aura.

Nyfikenheten tog mig i våras till Lena Junoffs hyfsat offentliga sjuttiofemårskalas. Utöver jazzimprovisationer och ännu några dunka-dunka-opera-jams visades där en TV-pilot som Pontus Lundkvist och Bo Sjökvist spelade in med Lena i början av 00-talet. Det tänkta TV-programmet var en slags förlaga till Pluras kök där Junoff i sällskap med några goa göteborgsprofiler (Lasse Kronér och Håkan Hellström var uppe för diskussion) lagade mat i mikrovågsugn medan hon drog några väl valda skrönor från sitt minst sagt händelserika liv. Sveriges Television nappade inte på pitchen.

Av det omfattande materialet sammanställde Pontus Lundkvist och Bo Sjökvist istället boken Lena Junoff – Primadonnan från Hisingen, vilken enligt omslaget är ”en biografisk kokbok”. I denna berättar Lena kort, lösryckt och helt utan dramaturgi om sitt liv. Hennes far var en rysk musiker och sina första år spenderade hon mestadels nedbäddad i en tvättkorg i pappans turnébuss. Under 60-talet åkte Lena ofta över till London och hängde med Rolling Stones, Small Faces och Jimi Hendrix. På en fest raggar hon över en flaska ”burning wine” upp Jeff Beck, men när dem väl ska gå ner till affärerna så får han inte upp den. Lena flyttar senare till Stockholm där hon en kväll har Cornelis Vreeswijk på besök. Hemmafesten mynnar ut i att Mäster Cee friar till Lena (hon svarar ”kanske”) varpå han morgonen efter mordhotar henne. Mellan alla fester, partyn, balunser, jippon, partaj och hålligång så hinner Lena bland annat turnera med Duke Ellington, inviga västtysk färg-TV, ”uppfinna” David Bowies ikoniska blackslickfrisyr, äta sallad med Chuck Berry och bli bukis med Anna Anka.

Lena Junoff är emellertid mest känd för att ha medverkat på Johnny Bodes album Bordellmammans dotter (1973). Då de sågs på Park Aveny för att diskutera inspelningen låg Bode blödandes på sitt hotellrum och pratade i telefon med några ”höjdarpolitiker”. Blödningen påstod Bode bero på att han blivit skjuten, men han mindes inte av vem eller varför. Därefter hoppar Johnny Bode upp ur sängen, urinerar i ett glas och halar fram de explicita texter han vill att Lena ska sjunga in. Lena skäms något över texterna och blir därför lovad anonymitet, men när skivan släpps står det ändå ”Lena Junoff” på konvolutet.

Likt undertiteln antyder är ju Primadonnan från Hisingen – utöver en outtömlig gottepåse av anekdoter – även en kokbok. Däri finns recept såsom ”Mangolax i mikron”, ”glöggköttbullar”, ”falskt vildsvin” (fläskfilé) och ”Lena Junoffs chokladmuffins” (helt vanliga chokladmuffins). Dessutom bjussar Lena på botemedlet mot tandvärk. Detta går ut på att 1) ”ta några benhårda sömntabletter eller andra dövande piller” och 2) ”dricka sprit tills man somnar”.

Lena Junoff är alltså vad som i folkmun kallas för ett original – och det i ordets rätta bemärkelse. Då jag i ett annat sammanhang skulle göra research på Lena Junoff ringde jag Skatteverket för att få ut en kopia av hennes personbild. Jag uppgav då namn och personnummer, men Skatteverket kunde inte hitta någon Lena Junoff i sina register.

Jag vill tro på Lena Junoffs existens och jag tror mig ha sett henne med egna ögon, men kanske är hon för bra för att vara sann.