K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

I sitt sommarprat berättade skriftställaren Kalle Lind utförligt och öppenhjärtat om sin relation till Hasse & Tage. Han redogör däri hur han som femåring ”föll handlöst” för humorduon i fråga och att han i samband med Tage Danielssons bortgång 1985 för första gången grät ”utan att fysisk smärta var inblandad”. Vidare refererar han till när Thåström i ”Kort biografi med litet testamente” sjunger ”Jag såg The Clash på Stora Hotellet i Örebro/sedan blev det aldrig bättre än så”, vilket han likställer vid sitt första möte med med Hasse & Tage.

Min relation till just Hasse & Tage är i ärlighetens namn högst begränsad, men jag har å min sida en liknande relation till Killinggänget. I likhet med Kalle Lind så introducerades jag för Killinggänget redan som femåring, och sedan blev det aldrig bättre än så. Jag hade på något sätt kommit över en VHS-kassett (för yngre läsare: VHS är typ som Netflix, fast jävlig omständligt) betitlad 40 års humor i public service, vilken bestod av sketcher som public service hade producerat under – gissningsvis – fyrtio års tid. Där fanns sketcher ur Reuter & Skoog, Från och med herr och fru Papphammar, Yrrol, NileCity 105,6, Nöjesmassakern samt Magnus & Brasses många program. Exakt hur kassetten hamnade i min ägo vet jag inte, men jag såg om den tills jag kunde merparten av sketcherna utantill – såsom Martin Luuks ”Nazistgrannen” i Percy tårar eller när Gösta Ekman i rollen som Papphammar trashar ett helt vardagsrum inom loppet av två minuter. Sketcherna var försedda med textremsor med information om dess upphovsmän och ursprung (ja, jag skriver män, ty det här var när sex vita cismän fortfarande kunde knalla upp på SVT och skamlöst pitcha in ett humorprogram utan minsta tanke på representation eller kvotering).

Att jag i min barndom överkonsumerade dessa uråldriga sketcher (vissa var till och med svartvita!) har lett till att mina popkulturella referenser än idag är något ofas med samtiden. Det uppstod till exempel förvirring när jag för ett par år sedan hörde talas om TV-programmet Parneviks. ”Vafalls?” tänkte jag ”Ska dem återuppliva Party hos Parnevik – programmet där Bosse Parnevik busringer till Anni-Frid Lyngstad och imiterar boogie woogie-kungen Charlie Norman?!”.

När NileCity 105,6 sedan repriserades i slutet av 90-talet såg jag för första gången serien i sin helhet. Jag var onekligen för ung och obildad för att förstå Weiron i ottans VPK-referenser och jag hade svårt att specificera vad som var så roligt med att två päron sjöng ”Take a walk on the wild side”, men jag skrattade helt enkelt när min pappa skrattade. Pappa försökte efter bästa förmåga förklara referenserna och skämten, men det föll på att inte heller han förstod vad som var så roligt med koreanska adoptivpäron.

Jag är med andra ord ett barn av den ironiska generationen (jag är även ett barn av mina föräldrar, ej att förglömma) och har i snart två decennier kilat stadigt med Killinggänget i allmänhet och Henrik Schyffert i synnerhet. Att jag i så hög grad har växt upp med Henrik Schyffert har resulterat i en vad vissa skulle kalla för ohälsosam relation till ironikern i fråga. En villkorslös kärlek, om en så vill (och som – inser jag nu – omöjligt kan sammanfattas och förklaras på 4400 tecken).

När mina vänner hävdar att Schyffert ”bara låtsas vara feminist” eller när folk ifrågasätter hans engagemang i svensk flyktingpolitik så tar jag det personligt. Av samma anledning tar jag illa upp när Aida Paridad i aktualitetsprogrammet Breaking News beskyller Schyffert för att ”stoltsera” med den – med dagens mått mätt – rasistiska sketchen om de koreanska adoptivpäronen, något han vid upprepade tillfällen själv har påpekat är en daterad sketch. Jag vill så gärna tro att Henrik Schyffert – sin ålder, hudfärg och klasstillhörighet till trots – är politisk korrekt att inga argument någonsin kommer att övertala mig om motsatsen. Jag är så pass präglad och formad av Henrik Schyffert och Killinggänget att jag skulle bli förkrossad om vår relation en dag skulle ta slut, varpå jag försöker upprätthålla bilden av Schyffert som en vettig förebild. Kanske är det naivt av mig, men jag skyller på kärleken.

Jag återkommer till Kalle Linds sommarprat i samband med att Hans Alfredson nyligen lämnade jordelivet så som vi känner det. Än en gång fick herr Lind anledning att gråta utan att fysisk smärta var inblandad, och jag vet att jag kommer att göra detsamma den dag Henrik Schyffert dör.