K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

För ett antal år sedan skrev skådespelaren Johannes Brost – troligtvis på initiativ av ett bokförlag – självbiografin Dö inte nyfiken! (nertecknad av författaren Martin ”Du är så yeah yeah, wow wow” Svensson, bör tilläggas), i vilken Brost redogör ett antal galna anekdoter från sitt minst sagt händelserika liv. En ”best of”, om en så vill. Mellan alla anekdoter – som till exempel när han på en fest i slutet av 60-talet blir vän med tre engelsmän i page vid namn Brian, Mick och Keith – så nämner Johannes också lite i förbifarten diverse teater- och TV-produktioner som han har medverkat i. Bara för att, liksom.

Hur Brost och bokförlaget ursprungligen marknadsförde boken vet jag inte, men jag killgissar på att minst ett besök hos Malou efter tio avverkades i samband med att den släpptes. En morgon i augusti 2015 – ett knappt år efter det att boken släppts – bevittnade jag emellertid en slags ofrivillig PR-kampanj för boken i fråga. Efter att ha spenderat en vecka i Malmö var jag vid tillfället på väg i riktning mot centralstationen för att hinna med en buss hem till Göteborg. Klockan hade just passerat tio när jag vid Triangeln möter en väldigt sliten Johannes Brost just som denne ramlar ut från Systembolaget med en bag in box i högsta hugg. Att döma av skådespelarens uppsyn och tiden på dygnet så gav han sken av att ha rullat hatt hela natten och på vägen hem passat på att köpa med sig några liter rödtjut.

Blotta illusionen av Johannes Brost som en man som efter en hård natt ändå känner ett såpass starkt lådvinssug att han bokstavligt talat hänger på låset till Systemet gjorde mig nyfiken nog att uppsöka närmaste bokhandel och införskaffa ett exemplar av dennes självbiografi. Fram till dess hade min lust att läsa Johannes Brosts memoarer varit näst intill obefintlig, men helt plötsligt kändes det motiverat att inhandla boken och på så sätt bidra till dennes lådvinskonsumtion (eller vilka övriga utgifter han nu kan tänkas ha).

Att låta Johannes Brost löpa fritt i Malmö och simply vara Johannes Brost var alltså en bättre PR-kampanj än vad en reklambyrå någonsin hade kunnat spåna fram. Vi lever trots allt i en tid där reklam är ett relativt luddigt begrepp. I en inte alltför avlägsen forntid – på någonting som kallas för 1900-talet – så var det avsevärt enklare att definiera reklam, men i takt med teknikens utveckling har det kommit att bli alltmer abstrakt. I vissa fall kan det till och med vara svårt att ens urskilja vad en reklamkampanj ämnar att marknadsföra.

Som i Killinggängets film Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa, där humorgruppen producerar ett antal reklamfilmer som gör gällande att programledaren Gunnar Rehlin skulle vara okarismatisk, tråkig och – sedan två år tillbaka – oknullad. Reklamfilmerna hyllas världen över och vinner diverse reklam- och PR-relaterade priser, vilket leder till att Gunnar Rehlins ombud kallar till en presskonferens där han intygar att hans klient visst har smufflat de senaste två åren.

Killinggängets intention var visserligen att i första hand parodiera sig själva, men filmen säger samtidigt mycket om vår samtid och hur vi förhåller oss till reklam. I likhet med medieutbudet i övrigt så exponeras vi idag för reklam i mycket högre utsträckning än förr. För varje gång vi lyssnar på en podcast eller besöker en blogg så konfronteras vi med det företag som har finansierat mediet i fråga, och de kattbilder som nyss dominerade sociala medier är idag ersatta av mer eller mindre välkamouflerade reklaminlägg. Om ens efternamn börjar på en konsonant och slutar på ”chulman” så tycks det vara i det närmaste obligatoriskt att basera såväl instagramflöde som bankkonto på sponsrade inlägg. Att vi idag – till följd av den omfattande exponeringen – är såpass avtrubbade tvingar in sin tur reklambyråerna att likt knarklangare höja doserna för att kunna manövrera vår sista antydan till kritiskt tänkande.

Den högst oavsiktliga reklamkampanjen ovan är dock ett exempel på när verkligheten överträffar dikten, och när jag i efterhand har analyserat mitt köp av Dö inte nyfiken! har jag kommit fram till att ingen reklamkampanj i världen hade varit lika effektiv som att med egna ögon få bevittna Johannes Brost in action. Huruvida Johannes Brosts leverne ens kan kvalificeras som reklamkampanj går såklart att diskutera, men det är svårt att frånse dess omedelbara inverkan på undertecknad.