K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag syns. Vad jag än tycker om det så syns jag. I ett hav av människor framträder jag som något som avviker, och därför blir jag ett föremål för allas blickar. Professor Rosemarie Garland-Thomson som forskat i funktionsnormer har skrivit mycket intressant om detta. Enligt henne är vi alla stirrare, eftersom det är ett bra sätt för oss att lära känna vår omvärld och ta in nya intryck. Tyvärr innebär detta stirrande en stigmatisering, då det finns vissa objekt vi stirrar mer och längre på än andra. Och denna blick “fixerar” hela vår identitet, med kön, etnicitet, klass och normbrytande funktionsvariation och många andra saker. I denna outtalade “bedömning” är det väldigt svårt för objektet att hävda sig. Den stirrande personen har ju redan bestämt sig.

Att sedan ha möjlighet att motbevisa personen är inte alltid så lätt. Särskilt som det kan vara svårt att veta vad personen har för felaktiga uppfattningar om en.

Jag funderar ofta på detta. På vilka som eventuellt tror felaktiga saker om mig, och på hur jag ska motbevisa dem. Trots att långt ifrån alla människor jag någonsin stött på har gett indikationer på att tro saker om mig som inte stämmer.
Garland-Thomson drar här en mycket intressant parallell till Panoptikon, som är en idé av ett runt fängelse med tårtbitsformade celler. I mitten av fängelset finns ett vakttorn där en övervakare kan titta in i varje fånges cell. Fångarna kan i sin tur inte avgöra om de blir betraktade eller inte, och uppför sig därför som att de alltid blir det. En vet ju aldrig.

Samma resonemang går att tillämpa på den som är van vid att bli betraktad.
Jag är så van vid att bli betraktad att jag alltid tror mig vara det. Alla skratt jag hör när jag är utomhus är givetvis riktade mot mig. Alla viskningar, allt pekande. Allt är riktat mot mig och min person.

Eller?

Att ha en fysiskt normbrytande kropp innebär ofta att en börjar internalisera sig själv, vilket betyder att en ser på sig själv med det som en tror är omvärldens syn på en. Eftersom jag alltid tror att jag blir stirrad på, blir följden att jag gör mig själv till ett objekt. Jag börjar tro på fördomarna om mig själv, och agera efter dem.

I stirrandet uppstår ofta ett medlidande från betraktarens sida. Medlidandet grundar sig i att betraktaren tittar på mig och sedan gör bedömningen att det är synd om mig.
Det är farligt att tycka synd om någon. I medlidandet gömmer sig ofta ett förakt, en åtskillnad mellan det normala och det onormala. Och detta förakt kan internaliseras till ett självförakt hos den som kategoriseras som onormal.

Låt oss säga att jag kliver på spårvagnen efter jobbet. Det är rusningstrafik och alla sittplatser är upptagna. Men jag är van och klarar av att stå upp under hela färden.
Det händer då ibland att någon med sittplats låter sin blick fastna på mig. Personen drar därefter slutsatsen att jag kanske behöver sitta ner, och i ett försök att visa välvilja frågar den mig om jag vill ha dennes plats.
Vid denna fråga kan jag välja att tacka nej och fortsätta stå upp, eller att tacka ja och sätta mig ner. Men oavsett vad jag väljer så uppstår en problematisk situation.

När personen erbjuder sin plats är det menat som ett tecken på välvilja, en gåva från denne till mig. Det tillhör god ton att tacka och ta emot en gåva, och på samma sätt förväntas det att jag sätter mig på platsen jag “fått”. Men jag gör det på bekostnad av min egen självständighet och kapacitet. När jag sätter mig sker ett konfliktfritt socialt utbyte, där personen får sina fördomar om mig “besannade”; nämligen att jag har behov av den erbjudna platsen. Därav det internaliserade självföraktet som kommer sig av att jag låter betraktaren styra situationen och låta den fortsätta tro att jag är svag eller har ont. Och jag som ju inte ens behövde platsen.

Om jag däremot tackar nej till platsen så betyder det att kontraktet bryts. Jag avvisar personens erbjudande om hjälp ( = tackar nej till en gåva) och vägrar på det sättet att gå med på personens fördomar om min kroppsfunktion. De flesta accepterar det och håller god min. Men ibland blir det en liten kontrovers där personen ifråga inte riktigt accepterar att jag tackar nej, utan propsar på att jag ska ta platsen. Då känns det inte artigt längre. Då övergår välviljan till något annat. Maktobalansen uppenbarar sig när jag vägrar att spela den roll jag blivit tilldelad. Rollen som den tacksamma funkisen.

Vad händer när jag inte vill spela längre? Vad händer när jag bryter fördomarna om mig själv?

Dålig stämning händer. Skav mot samhället händer. Och det är jobbigt. Det är jobbigt att inte rätta sig in i ledet. Det är jobbigt att verka avig.
Men kanske är det alldeles ofrånkomligt och superviktigt att vara just det ifall vi någonsin ska kunna krossa funktionsnormen.