K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

“Varför är du gift?”

Detta är en fråga jag får ibland, särskilt när jag befinner mig i sociala sammanhang där flera liksom jag har en relationsanarkistisk syn på romantiska förhållanden.
Tonfallet är i dessa fall ofta lite skeptiskt, och jag anar snabbt en åsikt som bottnar i en kritik av giftermålets hegemoni. Och jag förstår skepsisen! Det gör jag ju. Under andra omständigheter hade jag själv antagligen valt att avstå från den symboliska handlingen att gifta mig.
Att vara gift är enligt många att upprätthålla ett hierarkiskt system där vissa relationer (generellt) anses vara lite bättre än andra. Denna åsikt köper jag och kan hålla med om.

Men. Jag ber er att försöka se det från mitt perspektiv.
Den vanligaste reaktionen jag får om jag i förbifarten nämner mitt civilstånd är trots allt inte varför jag är gift. Betoningen ligger oftast annorlunda, snarare såhär:

“Jenny, är DU gift?”.

Och det gör hela skillnaden.

Jag upplever en vardaglig kamp i att “bevisa” för folk att jag en vanlig människa, med vanliga problem och motgångar precis som alla andra, men även att jag har samma fördelar som flera andra privilegierade grupper.
Folk blir ofta förvånade när jag nämner att jag är gift, för det stämmer inte in i deras uppfattning av vad en person med avvikande kropp brukar vara.

När folk får veta att jag är gift brukar den vanliga följdfrågan vara om personen jag är gift med också är kortväxt, det vill säga bryter mot normen på samma sätt som jag själv.
Frågan är välvillligt menad, men allt annat än neutral. Den är riktad och inte öppen, personen undrar inte HUR det ligger till, utan har redan en uppfattning, och nu vill den veta om uppfattningen är korrekt eller inte.
Ett liknande scenario är när människor undrar vad jag har som sysselsättning. Fast de riktar inte frågan så. Istället frågar de om jag går i skolan.

Frågor kan vara allt annat än neutrala. Genom hur de är ställda kan en skönja personens fördomar om en.
Att förvånat säga: “Är DU gift?” tas emot på ett annat sätt av mig än om frågan var ställd utan betoningen på du.

Fördomarna om min person kan manifesteras i de mest märkliga sammanhang. Jag minns en gång då jag och personen jag är gift med gick på Skansen. När vi skulle betala inträdet vände sig kassören till min partner och frågade: “Har hon ledsagare med sig?”
Jag blev arg och fräste att det har jag minsann inte. Kassören ryggade tillbaka och bad om ursäkt.
Detta var flera år sedan, men jag har inte släppt det än. Tanken väcktes i mig att det inte är säkert att folk automatiskt ser mig och min partner som ett par. De ser två personer, en normavvikande och en som inte är det, gå tillsammans.
Vad är vi för dem? Tolkas vi som partners? Vänner? Eller som brukare och assistent?
Mycket tyder på att vi ofta tolkas som det sistnämnda.
Att gifta mig har därför för min del till viss del inneburit att jag kunnat köpa mig en gnutta balans. En fysisk symbol i form av en ring och ett papper som tyder på att någon hyser romantiska känslor för mig. På det sättet bryter jag mot flera fördomar.

Detta behov av att bevisa att en är “normal” genom yttre symboler är något jag ofta pratat om med personer som liksom jag normavviker på olika sätt. Flera känner igen sig i tänket och har själva försökt att minska friktionen mellan samhället och dem själva på olika sätt genom tydliga symboler. Någon kanske köper en lyxig bil. En annan pratar gärna om sitt prestigefyllda jobb. En tredje ser till att alltid vara snyggt och/eller dyrt klädd.

Det är en märklig känsla att föra flera kamper eller tillhöra flera communitys samtidigt. Ibland kolliderar känslorna med varandra. Som funkis vill jag bara bli sedd som den jag är; en riktig person. Som kan älska, gräla, skratta, äta, gråta, spela TVspel, ha sex och leva som vem som helst. Men som queer relationsanarkist vill jag kunna ifrågasätta de normer jag tillhör eller vill tillhöra.

Det kan nästan kännas lite äckligt att försöka passa in i normen. Att göra normativa saker för att andra ska ändra uppfattning om mig, istället för att göra sakerna enbart för min egen skull.
Det bästa hade ju varit ifall dessa fördomar inte riktades mot mig så att jag slapp “bevisa” något. Men nu ser verkligheten inte ut så.
Och därför måste jag göra det jag kan för att överleva i normsamhället. Om det så är att “tvätta mig” med fysiska symboler.