K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Som så många andra faller jag ibland ner i depressionen. Jag skulle inte vilja säga att den är som ett mörker egentligen. Mörker låter som en frid, ett lugn och ro. Depressionen skaver. Den lägger sig som en klibbig hinna över allting, och gör andra känslor svårare att nå. Det blir svårare att vara den en egentligen är, när en själv inte vet var depressionen slutar och en själv tar vid.

Har du någonsin lyssnat på Emil Jensens ljudbok “Snacka om”?
I ljudspåret “Tröst” säger han bland annat följande:

"Det är så härligt att trösta nån som gråter, och det är så lätt att trösta nån som gråter. Men när nån är riktigt ledsen riktigt länge - då gråter den inte. Och då är det inte längre lika charmigt eller romantiskt att trösta längre. För när nån är riktigt ledsen riktigt länge, då märks det knappt. Man blir bara lite, lite surare. Lite, lite tråkigare. Lite sämre berättare och lite sämre lyssnare.”

Jag relaterar mycket till detta. När jag mår som sämst är jag så väldigt, väldigt trött. Ända-in-i-benmärgen-trött. Jag gråter inte. Målar inte. Skrattar inte. Blir skitdålig på att höra av mig till mina vänner, eller att hitta på roliga saker.

För ett par år sedan hade jag min djupaste svacka någonsin. Saker hade hänt, det var kaos och stress och ständigt ont i magen, och jag var dessutom arbetslös.
Jag orkade knappt något annat än att överleva. Det var i samband med detta som jag tog till två olika sorters flykter för att hantera vardagen och kriserna. Och det skulle visa sig att i det här fallet var det just vad jag behövde för att ta mig ur depressionen.

Den första flykten: Fiktiva världar
När jag var som djupast nere i depressionen började jag spela tv-spel, läsa fanfiction och titta på fantasybaserade tv-serier i högre grad än tidigare. Så ofta jag kunde tog jag min tillflykt till andra världar. Till en början handlade det om distraktioner, att släppa den hårda verkligheten för en stund. Om jag inte orkade träffa folk eller gå ut i naturen kunde jag åtminstone lyssna på när protagonisterna i en film eller tv-serie interagerade med varandra, eller så kunde jag gå längs en simulerad fjällbäck eller titta på singlande höstlöv i ett tv-spel med vacker grafik.

Så småningom märkte jag att jag brydde mig. Att valen de fiktiva personerna gjorde påverkade mig. Från att ha varit en skön distraktion från den skavande depressionen blev karaktärerna några jag brydde mig om och litade på. Medan jag hade börjat engagera mig i deras utveckling lät jag också garden falla. Jag blev plötsligt mottaglig för tv-seriernas banala men uppriktiga sentimentalitet med budskap om kärlek, mod och att övervinna motgångar. De fiktiva karaktärerna kröp in under huden på mig och hjälpte mig att bli berörd och att gråta igen.

Den andra flykten: Feminismen
I depressionen föds en stor självmedvetenhet, och allting blir svårare att överblicka. En sluter sig i sig själv och liksom snålar med sin personlighet. Det är själsligt uttröttande till sist.
När mina barriärer började rivas väcktes också en längtan att bry mig om andra igen. Jag ville ha något som var större än jag själv, som betydde mer än min ångest och min stress. Jag ville flytta fokus och känna att jag gjorde något konstruktivt.

Så jag började intressera mig för feminismen. Här fanns det många röster märkte jag. I början lät jag allt mest skölja över mig. Jag intresserade mig för alla perspektiv och analyser, människors berättelser och erfarenheter. Det fanns så mycket att lära sig! När jag hittade något jag inte förstod så googlade jag. Ord som “intersektionalitet”, “separatistiska rum”, “gaslighting” och “vithetsprivilegier” blev till verktyg som hjälpte mig att förstå. Och det föddes en hunger, jag ville veta mer!
Facebookflödet började fyllas av feministiska och intersektionella konton och röster.
Jag blev en aning mer medveten om mina egna privilegier, men fick också enorm validering och ord för strukturella förtryck jag själv upplevt och upplever. Människor inte bara lyssnade på mig utan bekräftade även mina känslor och tankar.
Det var världsomvälvande.

Så småningom upptäckte jag till min förvåning att det fanns saker som jag brydde mig om. Det fanns människor jag brydde mig om! Jag hittade tillbaka till det som var viktigt, till människor som alltid varit viktiga för mig, samtidigt som nya människor trädde in i mitt liv. Och nya saker värda att kämpa för!

I mitt fall var verklighetsflykten nyckeln till mina känslor. Och genom att få bekräftat att mina känslor var ok kunde jag nå till människor och till en värld som var större än min egen. De två flykterna var alltså beroende av varandra.

Jag mår fortfarande dåligt emellanåt. Jag gissar att det alltid kommer finnas tillfällen då depressionen lägger sig som en slöja över allt. Men det är lättare att komma tillbaka nu. Det är lite lättare att se vad jag har och vad som är viktigt.
Och det betyder allt för mig.