K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Om flersamheten och mellanförskapet

Det här kommer att bli en naken text. Jag kommer antagligen att gå utanför komfortzonen när jag pratar om detta, och avslöja jobbiga saker om mig själv, men jag tycker ändå att det behöver göras.
Idag vill jag prata om mina erfarenheter av att leva flersamt.

För ett par år sedan började jag intressera mig för konceptet flersamhet. Om polygami och relationsanarkism. Jag läste “More than two” av Franklin Veaux, den nätbaserade serien Kimchi Cuddles av Tikva Wolf, och följde trådarna i flera communitys. Jag var övertygad om att flersamheten var det ultimata sättet att leva på, om en identifierade sig som flersam vill säga.
Mina positiva tankar delade jag med mig av till min partner som lyssnade och nickade uppskattande.
Så kom den dagen min partner berättade för mig att hen antagligen var polygam. Jag hade ju uttryckt mig så uppskattande kring konceptet att hen kände sig trygg nog att dela med sig av detta till mig, och trodde att jag skulle ta det bra.

Ack så fel hen hade.

Jag ballade ur totalt. Visst var det ok att folk valde att leva flersamt, men JAG? Flersam? Hatade hen mig så mycket, var detta ett svepskäl för att slippa umgås med mig, skulle det bli skilsmässa nu?

Ångesten var kompakt medan vi försökte reda ut vad vi båda behövde. Jag kände det som att jag tappat konceptet kring relationer och kände mig lurad. Hade dessa tio år tillsammans inte varit på riktigt? Jag reste bort i en månad för att på neutral mark försöka klura på vad jag kunde gå med på och inte. På vad som skulle hända härnäst. Det var nog den värsta tiden i mitt liv.

Det finns mycket okunskap och många fördomar kring flersamheten, vilket jag fick känna på när jag började försöka prata öppet om att vi planerade att öppna vårt förhållande. Några tyckte att min partner hade betett sig illa, och att jag borde skilja mig från henom. Jag blev så förvirrad. Hur kunde lösningen på ett sammanhang där båda älskar varandra vara att skiljas? Jag ville ju inte det. Det var raka motsatsen till vad jag ville. Och någonstans kunde jag ju ändå förstå och påminna mig om att flersamheten inte handlade om att vara trött på sin partner. Den handlade inte om att byta ut någon eller att “få lov att vara otrogen”. Någonstans visste jag ju att flersamheten som idé oftast var en respektfull och ärlig sådan.

Under denna period upplevde jag ett slags mellanförskap. Min partner kunde i teorin åtminstone ventilera sina tankar i sina polycommunitys som hen var delaktig i. Men jag som inte identifierade mig som flersam hade ännu inte hittat något eget forum, och kunde inte heller söka tröst i omgivningen som inte kunde stötta mig utan att i samma stund fördöma min partner.
Jag kände mig helt enkelt ensam.

Det var under denna månad, den sämsta månaden, som jag sökte distraktioner. Detta har jag nämnt i min andra krönika jag skrivit här under KulturUngdoms flagg. Detta var tiden då jag engagerade mig i andra människors berättelser och kamper. Jag försökte göra min värld större, och hitta de saker som gör mig berörd. Och jag hittade människor. Nya vänner! Vänner med erfarenheter liknande mina. Vänner som lärde mig en massa saker om känslor och ärlighet mot sig själv, om kärlek och om relationer där gränserna inte är så himla tydliga. Och jag fick utrymme att prata om och definiera mina känslor och mina tankar kring flersamheten, och vad jag själv behövde i mina relationer.

Jag började förstå att den monogama normen alltid skavt för mig. Att den förvisso alltid känts trygg, men också lite kvävande och full av osynliga regler. Så min partner och jag frågade oss vad vi ville ha och behövde i vår relation och lät de sakerna bli en del av vår överenskommelse, istället för att låta normerna styra hur förhållandet skulle se ut.

Saker kring flersamheten är fortfarande ångest och mörker och en avgrundsdjup svartsjuka som ibland är så stark att det kränger i magen. Så är det. Det är det mörkaste och mest intensivt jobbiga jag någonsin varit med om. Men där finns också ljus. Där finns också en ny tolerans mot det som är jag och min partner, och ett innerligare sätt att kommunicera på. Det finns nya relationer eller fördjupade gamla, och en mindre skavande skam över saker jag “inte borde vilja ha”. Jag vill påminna mig själv om det i denna krönika, för ibland glömmer jag bort det. Att jag lever mer intensivt nu, men att det sker åt bägge håll. Det är mer svidande svartsjuka, och det är mer kärlek. Det är mer osäkerhet, men också mer kommunikation.

Det är fler nya känslor som är krångliga att bearbeta, och det finns fler människor i mitt liv att dela dessa känslor med.