K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

På vissa begravningsplatser börjar döden 1992, hos vissa människor också (är det simultankapacitet det heter när man är död men fortsätter andas?), och utanför ovanför min flyttkartong under jorden (denna sida upp) hör jag fiskstimmet vässa sina klackar och trycka på varandra med ångande andedräkt för att hinna hem till nästa konsumtionsbaserade ritualslakt. Lampor girlanger röda bollar evighetslånga nätter upphängda i stadens gråspretiga träd, black friday blir black week blir white christmas. Det smattrar som maskingevär hagel aska raska steg mot mina tinningar när staden vrider upp tempot svettas fryser - försöker njuta av obehaget, dras ner och smulas sönder, fortsätter försvinna och avliva livet som gjort oss alla till främlingar och våra ansikten till dobbar på väg hem åt fel håll. Dagarna passerar, lucka ett lucka två lucka tjugofyra, vadskadugöraijul, utgångspunkt familjeliv julefrid saffransgul muthärva strålande strålskadad solförmörkelse. Hen och jag turas om att slicka på de rakbladskalla radiakmolnen och fastna med tungorna i varandra, byta ut dom, låna, stjäla (orden ur munnen), sätta avgasänglarna i halsen och se våra drömskepp förlisa någonstans i småtimmarnas värkande solar plexus. Vi säger till varandra som brådmogna emotionellt havererade tonåringar att vi väderleker det mest kompakta mörkret, och så pressar vi våra skitiga fingertoppar mot synfältets fläckvisa blåmärken och ser smärtan dansa framför ögonen.

December är alltid olidlig, overklig, kroppen tyngre än vanligt. Man måste förhandla med händerna om kontakten (kontrakten) med nervtrådarnas stroboskopblinkande dödsryckningar och ge upp hoppet om att kunna förflytta amputerade tankar med pincett från den ena avgrunden till den andra. Sigitas berättar för mig på årsdagen för det inställda miraklet, att ljuset har hängt sig strax ovanför pannans tröskel och tiden satt sig själv i halsen och jag svarar utan att svara att det kommer fortsätta hända om och om igen tills jag någon dag kan låta bli att vakna. Han skakar sorgset på huvudet. Vi har båda förändrats och brutits ner under en längre tid (kanske oåterkalleligt) och någonstans i snöslasket en namnlös dag konstaterar vi följande grundaxiom: natt är natt och dag är natt och tårarna rinner ända ner i magen. Kärlek är att klamra sig fast vid tillfälligheter och bygga upp ett liv kring dom. Hen vrider sig som ett hulkande barrträd och skär ett rött skrik i mitt ansikte med skalpell, sedan ligger vi stilla som döden med kaustikminnen rinnande ur mungipan. Det var något om att installera en kropp nära min som (tillfälligt) skydd för att inte falla ner igen. Det var något om att misslyckas placera sin egen.

I slutet av året där allt gick åt helvete försöker du övertyga mig att välja livet trots att det känns som att spela rysk roulette med fullt magasin. I slutet av året där allt gick åt helvete drar han sin gamla inövade predikan om kapitalismens rovdrift i tredje världen och knappar in koden till kreditkortet. I slutet av året där allt gick åt helvete hänger hon ut talgbollar till sparvarna och iscensätter sin egen godhet mellan det ena och det andra griskadavret. I slutet av året där allt gick åt helvete skyfflar hen sin ärvda skuld som snöslask fram och tillbaka mellan spårvagnarnas ändhållplatser. I slutet av året, liksom alla jävla år, köper vi syndernas förlåtelse för det okontrollerbara drastiska mörker som är värre än livet och som aldrig kommer att kunna bli stilla heligt vackert, lovar nystart bättring början, kokar knäck köper marsipanfigurer och häller kallvatten över dom som sitter utanför. I slutet av året (mellan dagarna) marscherar vi kulspruteknatter vässar armbågar klackar putsar fjällig hud inför nästa omgång nästa omgång nästa omgång och på tolvslaget skålar vi och börjar om igen.