K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Flödet briserar. Hen minns att hen tänkte det som en explosion på film: svampmolnet reser sig, obönhörligt och majestätiskt, dovt hummande som i en dröm långt bort alldeles nära. Man hinner precis fråga sig ifall man blivit döv innan vrålets blint rasande shockvågor är över en som en rabiessmittad feberdröm där koordinationen slagits i spillror och allt är sylvasst och bländande. Glassplittret i hjärnan kränger krossas vältrar sig som i ett kraftigt berusat existentiellt illamående, där alla nedtystade skärvor av reminiscenser våldsamt skakats om. (DET OBEVAKADE ÖGONBLICKET - NU) Stjärnkikaren kollapsar under de egna utsikternas (insikternas) fundamentala tyngd: det svartnar för ögonen och stjärnbilderna krossas när instrumentets leder pulveriseras. Det komprimerade, nertystade, det som växer och blir mer aggressivt för varje ny röst som tillkommer, tills ekot fortplantat sig som tinnitus över en hel värld. (NÅGOT SKAKAR VÅLDSAMT OM HJÄRNTUMÖRENS KALEJDOSKOP OCH ALLA JÄVLA MINNESBILDER DÄRINNE KROSSAS MALER OCH REKOMBINERAS) Hen minns att hen fann mig någonstans i mitten av den sönderslitna tystnaden, vrålande som ett sårat djur med skelettet krossat till pulversnö. Vi minns att vi båda var ett med explosionen. Vi minns att vi delade blåmärken, som artefakter, med människor vi aldrig mött. Vi minns, kollektivt, med våra kroppar. Vi minns - hur vi märktes, och hur vi inte märktes. Hur vi bildade ett mönster och hur andra bildade ett monster. Rekursivt repressivt explosivt. Jag minns att vi skrek med ett kött en mun: ME TOO -


Scenbyte: tre sekunder eller tio år innan, ett rum i en mörkerstad i ett mörkerland där svetten är iskall och rinner längs väggarna. Blek, nästan genomskinlig insektshud - osäkert osäkrad, spänd till bristningsgränsen. Någon som räknar revbenen med revolvermynningens hungriga blickar. Hanens hotfullhet. En kropp som är tung tyngre tyngst, lemmar som inte går att rubba, en kropp som tar för stor plats och en som tar för lite. Kanske är det samma kropp. Kanske är det två olika. (NU) Någon äger rum, flyttar in i händelseförloppet. Något äger inte rum, suddas ut, drivs på flykt. Något händer. Någons händer. Något eller någon som inte går att placera, annat än under sig. (FAST EGENTLIGEN - NU) Den prepubertala kameleontkroppen, det inverterade skriket strypt i lakanens stumma barbari. Hans andetag över mitt sårade hudlandskaps streckade nedräkningar. Saliven, svetten, blodet, urinen - nattens tusen glänsande ögon i hans ansikte, hans fingrar händer läppar giriga flämtande käft som sväljer mig och spottar ut mig igen. Idisslar. (DU) Han var inte den första och han skulle inte bli den sista.


Scenbyte: åtta år eller två sekunder innan, ett nytt rum i en ny stad, samma iskalla svett men andra väggar. Mindre. Närmre revolvermynningen. Hans långa hår letar sig in i mina drömmar, hans händer under min hud, hans fingrar i min mun. Den kyliga metallsmaken. Yrvakna ögon klipper sönder natten i ojämna vassa tusendelar. Brottstycken. Stötar. Instinkten (insikten) klyver sömnparalysen, dundrar in som ett godståg över den egentligen obefintliga smärttröskeln och språnget andetaget fingertopparna (naglarna) pressas in i köttets pulserande övergripande övergrepp och synfältets blixtrande rorschachnebulosor ser men ser inte hur en spasmiskt ryckande kackerlackskropp faller genom rummet famlar genom rummet - (KLIPP) störtar ner för marmortrappor som ett hack i tiden (KLIPP) faller ihop i frostigt midnattsgräs (KLIPP) färdas genom staden utan koordinater (KLIPP) som en stapplande (KLIPP) osammanhängande (KLIPP) minneslucka. Klipp. Natten och de avbrutna nedbrutna drömmarna fragmentariskt bevarade i ett halvsmält minne med för mycket brosk i, ett minne som är mitt och samtidigt inte. Hon med det professionellt oroade utseendet frågar mig hur jag kan berätta den här historien utan att röra en min. Jag mumlar något om astronomiska avstånd. Magsyra. Färden från en punkt till en annan utan att egentligen ha rört sig. Nästa scen. Dubbelexponering. En sekund innan.


Senare samma natt, tre livstider passerade. Ett ännu mindre rum. Världen som ständigt krymper. Staden som ännu är ny och luktar bensin asfalt regn sprit paradigmskiften. Staden som jag skulle göra till min. Han korkar upp lögnerna och häller upp ett glas brännande starkt bedövningsmedel spetsat med någon namnlös dekonstruktionsdrog och hen sveper ner skiten tillsammans med det som satt sig i halsen. Stoftet, hudavlagringarna, stjärndammet. Hen är äldre nu, eller lever åtminstone som att hen vore det, och erfarenheten har installerat svängdörrar i porerna som komplement till hudens alla flyktlinjer. När våldet drogerna blodsmaken stanken av svett sperma piss börjar intensifieras och min kropp börjar ge efter, lämnar hen den i mörkret som en krossad stjärnkikare. Alla bilderna därinne virvlar runt när kalejdoskopet skakas om igen. Han var inte den första men jag önskar att han var den sista.


SCENBYTE -
(Vad bygger vi efter explosionen?)