K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Vi flyter längs bottenslammet i tröga dunster. Kanske i ett slags försök att glömma gömma drömma fördöma varandra och oss själva, trots att vi ändå alltid på något sätt kommer att sitta fast i omloppsbana kring den andres klibbiga andedräkt. Den andras utslitna tunga (vokabler). Vi som delat språkets intima aspekter mellan spruckna spritkyssta läppar delas nu av en ömsesidigt utebliven verbalisering (realisering): tystnaden som cementerats och blivit allvarligare än alla våra ord tillsammans. Trots att det är dom vi vadar genom, deras underströmmar vi fastnar i, deras vidhäftande saliv som klistrar våra svepningar närmare än vad vi någonsin kom varandra. Dom vi gurglar som frågetecken i strupens stumma fängelse medan vi nyktrar till och egentligen bara önskar oss ett omöjligt primalskrik. Kanske beror det på att vi älskar varandra. Eller för att vi gjorde det. För att vi delade ett språk som senare skulle dela oss. Bryta ner oss. Spjälka oss. Glottogenesis, inverterat. Kanske är det egentligen bara en bråkdel av sanningens undflyende epicentrum. Du säger att du kan läsa om diagnoserna utan att förstå mig. Jag antar att det är fint sagt. Jag antar att jag föredrar att förbli ofattbarn med gälar i underarmarna och du att skriva kärleksbrev på min rygg när jag låtsas att jag sover -

Vi lägger oss ner. Allihop. Han och hen och den subkutant sårade dånande dyskommunikation som fått varenda por att vråla av skamsen längtan att krevera (berör mig på djupet!). Hen säger: det kommer aldrig att sluta göra ont mellan oss så länge den ena låter den andra plantera sina drömmar i hjärtroten hos den kärlek som mest liknar ett levande mausoleum. Ytans bländverk besvarar inte vår åtrå, framtidsfundamentet vi grävde visade sig vara min grav. Livet är som att man slog mig med det. Vi ligger kvar under tystnad. Han som redan gjort sina val, hen och jag som delar en skadeskjuten stäppvargskropp och den materiella kollapsens blåmärkta implikationer. Skuggsilhuetten av majestätiskt gråtande kejsarmoln, det tunga regnvatten som bär mina namn mer övertygande än vad jag själv gör. Våra svarta rökelsesköldar av trassligt hår är som spröda tankars känselspröt, eller som tinningstentakler. Vi revar himlen (en reva i himlen) och det som fläckar marken faller nu ymnigare. Atmosfären ligger söndersliten vid våra fötter som ett sargat djur. Universum under oss, pulserande som diafragmans dova smärtsolar. Vi sträcker oss efter varandra och våra fingertoppars blödande labyrinter famlar efter vägen ut ur den andras ekande kåkstäder, samtidigt som vi klöser insidan av varandras svalg bara för att någonstans bli be(s)varade. "Sårkoraller av sönderbrutna strupflöjter" - du bär mitt innersta med dig under dina naglar.

Jag säger: jag bidade min tid och idisslade tjäran i mitt språk tills det värkt ut hörntänder på min själ. Tills glosorna rann klibbiga och varma som järn mellan käftens skottgluggar. Jag tuggade mitt tal som fradga, fick äta upp mina ord, svälja dom liksom jag svalde alla deras knutna händer (liksom jag satte dom i halsen). Hen säger - jag stal ett språk och jag stal skottskadade sekunder, jag sprang tills hjärtat sparkade (slog ifrån sig) hårdare än stålhättorna. Tills jag inte längre kunde skilja på dagarnas stampade misshandel och mina bortdomnande pulsslag, eftersom ljudvågorna försvann under ytan. Tills blodet fann sin väg i mörkret och livet vissnade med dagsljuset. Jag säger - jag såg dom rada upp stjärnorna för någon annans strid. Hur deras ögon brann som starkast just innan dom slocknade. Jag säger - en gång i tiden bar jag ett helt solsystem av glödande fimpar i mitt ansikte och hela universum på min rygg. En gång i tiden levde jag ett kroniskt undantagstillstånd där skadorna gjorts oåterkalleliga. Där mina leder ständigt gavs nya omloppsbanor och knogarna nya sår. Jag säger en gång i tiden var jag (i varande) - en glödande blödande himlakropp, en gråtande sten, dimma snarare än substans, jagets absoluta slutpunkt, alienation barbariskt översatt till kött, en gång -

Han säger: du slutade aldrig vara ohållbar. Det som hände den gången slutade aldrig inträffa och därför kan jag inte omfamna dig: du är för stor och samtidigt för liten. Det finns inget (be)grepp som inte slinter. Det enda varaktiga är det stora sår som blottar dina tandrader och en utebliven försoning med en kropp som mest liknar en broilerfenix som fastnat på repeat. Du är en kelsjuk digerdödsduva. (Håll dig för dig själv, håll om dig själv.) Du går, utan att egentligen vara på väg någonstans. Du går - springer flyr faller - motljusleende, inverterat, iskallt tunt och starkt. Som vitt slem gammal mjölk med ryggradens kalciumkarbonat som ett vindpinat undervattensträd spretande ur halsen. Du är ett sår som levrat sig till ett gapskratt. Du är en horisont utan utsikter, en blödande supernova som antänder korallreven. Du har gälar men ändå drunknar du i min tystnad.

Därför har jag inget mer att säga dig.