K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Det piper. En liten fyrkantig dörr i ljust trä flyger upp. Det genomträngande ljudet sträcker med ett aritmetiskt avvägt prokrustesvåld ut sekunderna till tjutande evigheter. Den vuxne i blått säger att jag ska lägga mina saker i skåpet. Allt som är vasst eller som på annat sätt går att göra sig själv eller andra illa med. Jag kan knappt höra honom över ljudet. Jag kämpar mot ögonvitorna, men köttkostymen är liksom redan dekonstruerad, krökt som ett skälvande frågetecken med vassa armbågar. Ljudet börjar där jaget slutar, eller så är det tvärt om, och pseudosubjektet i de lappade stuprörsjeansen frontalkrockar med katastrofen innanför det gapande svarta hål som öppnat sig. Hen begraver de explosivt arkeologiska naglarna djupt i underarmens reminiscenser, som för att förhindra att sårmunnarna slog upp igen för att sjunga med. Det som öppnats kommer att sluka mig.

Det som öppnats kommer att sluka mig.
Allt flyter ihop. Ljudet verkar inte bekomma den store mannen alls. Hen försöker få ordning på koordinationen. Fumlar. Tappar nyckelknippan, som tillsammans med mitt kranium krossas i tusen decibel mot det slitna golvet. Mitt huvud är tungt, för tungt. Överbelastat med tinnitus och hjärntumörer, som ett storslaget vakuum längst in i psykosens infekterade självbild. Jag är synskadad i hörseln, det är därför jag är här, för att jag inte ser någon mening. Den andre, han med hår som dovt nynnande hav, håller mina axlar på plats och stänger luckan. Det slutar äntligen pipa. Min kropp rör sig som en bedövad paroxysm, ett majestätiskt upplösningstillstånd i hans stora händer. Han leder mig genom slussen och jag vet att det skummande svall där jag så många gånger drunknat, spolats upp och lagt mig till ro igen, dess susande löfte om förlåtelse och glömska, havet som med monumental indifferens bogserar min kropp genom korridorer som alltid ser likadana ut – jag vet att vattenmassorna snart kommer att dra sig tillbaka igen och de intensivt turkosa ögonen kommer att tillhöra Judas Iskariot. Insikten skär rödglödgande genom hjärnan och jag känner hur revbensburen trycks ihop under tyngden av trauman som förflutit, ebbat ut och återvänt som flodvågor, hur luften försvinner i bubblor och håret klibbar mot kroppen. "Lämna mig inte här" sluddrar jag. Lämna mig inte.

Timmarna rinner längs ryggraden och drar den med sig med en sällsam ömhet. Hens trötta svallvågslemmar flyter ihop med den oformliga stolen som liksom idisslar och loskar ut mig, samtidigt som den på något sätt inte ens är där. Tiden har slutat fungera. Michel Foucault skriver i Om andra platser att krisheterotopin är en plats där individer dväljes som i förhållande till resten av samhället befinner sig i ett kristillstånd. Avvikare, vars kris måste äga rum mellan rummen, någon annanstans. Ingenstans. Samtidigt som de så att säga inte finns på kartan, säger heterotopierna en hel del om det samhälle de står i relation till. Jag antar att den föreställda antitesen till någonting alltid på ett kusligt sätt befinner sig intimt nära den egna obegripliga handfallenheten. Det är bruna fläckar på golvet. Vattenmassorna har dragit sig tillbaka och jag vet inte vad jag ska känna inför det. Jag ebbar ju ut jag också. A frågar mig vad jag tänker på. Jag berättar för henne om Marianergraven. Om att jag misstänker att de limmat fast växterna i krukorna. Att jag är ledsen att hennes fredagskväll rinner bort i en lysrörsgrift av mörker. Egentligen vill jag säga att jag är tacksam över att hon sitter hos mig, eftersom jag själv skulle lämna mig om jag bara kunde. Den svettblanka killen mitt emot spiller kokhett kaffe över hela sin abstinensdarrande kropp. Ingen i hela världen bryr sig. Det har gått fyra timmar och jag ber en blå bakom receptionsfortet att få gå därifrån. Det mumlas något om suicidrisk. Ingen i hela världen bryr sig.

Det står ett namn på mitt pappersarmband. Efter sju timmar tar någon det i sin mun. Ännu en blå, ännu en korridor, ännu en låst dörr. Jag orkar inte ens osäkra mina spända skotthålssmilgropar och bete mig som att jag visste hur min kropp fungerade. Jag är illamåendets liggande åtta. Som ett monster i en dockskåpsmöbel ekar hen ur sig något slags osammanhängande referat som på sätt och vis handlar om mig och på sätt och vis om någon annan. Det är varken första eller sista gången berättelserna virvlar upp ur bottenslammet. Vi är stora sjukdomar i små kroppar, asynkrona tidsrymder riktade mot tinningen, minnets djuphavsfiskar i en kafkaesk process som bevarar (besvarar) alla ofullständiga dödsögonblick. Vi flyter, som en obegriplig serie stillbilder där ljuset runnit ut över världens kant. Vi flyter, utan att egentligen röra oss. Vi flyter – med ansiktet uppåt eller neråt. Vems ansikte det är vet vi inte.