K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Ett slags eteriskt liksom suddigt oskarpt ljus sipprar in. Långsamt, somnanbult, liksom resterna av en dröm som eminent och likgiltigt pressar sig genom persiennerna och flätas samman med rhizomet av mörkt skimrande blad och torra, såriga fingrar. Oxalis triangularis öppnar sina blad av eteriska midnattsfjärilar – som trasiga solparaplyn mot Auroras annalkande godståg – och våra lika mörklila knogar skuggboxas med meningslöshetens metallsmak. Jag tänker att ljuset smakar lika grusigt som drömmarna. Noterar lojt hur det liksom krasar vid reflektion. Som att idissla skitigt fönsterglas, fast med ögonen (i tanken). Det är svårt att avgöra huruvida det är himlens och dagsljusets egg eller nattens häftklamrar som är de vassaste. Kanske har det att göra med det där att vakna utan att egentligen ha sovit. Som att försöka sanda hela vintergatan, fast tvärt om. Kanske är det skit samma. Jag säger till honom att jag vet inte hur mycket vi har med det där att göra egentligen, att jag inte har en aning om hur det fungerar. Solen går upp och solen går ner utan att det egentligen angår oss. "Lysande – "



Som nyplanterad sönderexploaterad kvickrot i kvicksand sträcker sig mina tankar likt klätterväxtens långa rankor: som gryningen, som luftroten, som kroppen – mot ingenting alls. Monstera obliqua, täckt av gapande hål. Det är morgon mitt i natten och blodrosor slår ut på vit cellofanhud, som för att märka ut kontaktytorna med en annan molande verklighet som egentligen alltid är den samma, som övergår i undergång utan att gå över. D-taktshjärtat som inte är hjärta slår och slår inte. Hårda torra slag. Jord under naglarna, insekter under huden. Det är något fel på mitt ansikte. 
Jag rör mig som att jag inte visste var gränserna för min kropp, eller konturerna av den, befann sig. Eller som att jag förnekade det. Det handlar om aggregationstillstånd. "Hen är, fast flytande." Man går in i väggen och genom den, berörs av världen och slås sönder mot den. Hatar älskar kämpar förlorar dör och lever – försöker pressa in livslögnen någonstans mellan morgonkaffet och mardrömmarna. Tiden går, jag springer. Tvärsäkert osäkrad. Jag har egentligen inte reflekterat så mycket över det, det är liksom poängen med hela skiten, att slippa göra det. Men till slut har man dragit ner så mycket lysande glassplitter och självförnekelse i luftvägarna att halsblossen blivit hullingar som liksom drar med sig innanmätet upp när livet med en desperat väsning försöker fly sin kos. Hen grimaserar, ett inverterat sårigt leende med stel värk och resignerad motvilja. "Att överleva är en sak, men att leva?" För kanske första gången i mitt liv har jag stannat upp. Det var verkligen ingen dans på rosor, varken för honom eller mig. Men jag gjorde det för att någon gång kunna gå vidare.



Hen driver planlöst omkring i lägenhetens grönska. Flyter som rökelse längs golvet. "Det är något oändligt fascinerande med venerna i motljusbladen" säger jag till mig själv. Hen nickar allvarligt.
 Min vän B sa en gång att de enorma hibiskusar som höll på att ta över hennes vardagsrum växer så mycket därför att där ord frodas, växer också grönskan. Hon som kultiverat sina sedan 40-talet borde veta. Själv tycker jag bäst om att umgås med växterna i tystnad. De har mer att säga mig än jag dem. Om att slå rot, få fäste och förlora det igen. Om att gro bäst på natten. Men framför allt – om tid. Dess oresonlighet, opålitlighet, obarmhärtighet och – mitt i allt – livet. Jag vet inte varifrån det kommer, liksom insekterna som plötsligt får jorden att röra sig i djävulschilins kruka är det liksom bara där som en intimt främmande förnimmelse, samtidigt inuti och utanför. Som ett kompostmyllerimyller av gamla röster, nya omloppsbanor – min himlakropps alla knakande fingerleder. Jag: sår. En orddjungel av tvetydiga universa för mina händer. Skelettsköldens blåmärken, änglavingens preferens för skuggan. Av (j)ord är du kommen. 


Något växer i olustgården. Vi känner på oss att det är större än vi, och våra ormbunkslungor prasslar ängsligt i andetaget från orosord som ännu inte formulerats. Hans röst är som imma på mitt fönster, ångesten stillsam sirapslen, kondenserad till en tredje gradens brännskada: "det tar tid att leva sin jävla ålder när livet är flera storlekar för stort och huden flera storlekar för liten". Är jag stark eller dumdristig som fortsätter leva med det här? Jag vet inte. Vi står på gränsen med leende sårmunnar. Innan döden och före livet. Och så fortsätter kretsloppet.