K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Den 3 juni 2016 skulle jag tagit studenten. Då skulle jag ha sprungit ut, åkt flak och allt sånt där som en gör när en tar studenten. Jag tror säkert att det är roligt, ett minne för livet och en otroligt stor dag i ens egen historia – ändå är jag så negativt inställd till just studenten. Allt handlar om kapitalism nuförtiden, om att sälja mest och vara bäst. När jag gick förbi en popup-affär med enbart studentprylar slog det mig hur konstigt det hela faktiskt är. Jag hade inte tänkt så mycket på det innan, där och då slog det mig rakt i magen. Där gick jag runt på Göteborgs gator innan min självförsvarskurs med tårade ögon och kände mig som världens sämsta och töntigaste person. Sämsta eftersom att jag är avvikande, för att jag inte skulle stå där med de andra. Töntigaste för att jag grät mitt i stan en eftermiddag över något jag egentligen inte ens stöttar. Att ta studenten just för sakens skull är inte något som stressat mig, men däremot stressar det desto mer att veta att det är långt kvar att gå. Ändå är en ju inte färdig när en tagit studenten, jag är tveksam på om en ens någonsin kan bli färdig. Men den vägen jag går är längre än den andra trots allt, det kommer ta sin tid.

Det var jättevarmt i Göteborg den dagen, hur vädret var hemma i Falköping vet jag faktiskt inte. Jag undvek alla sociala medier från mina jämnåriga i hemstaden, det som kändes värst var att jag på söndagen skulle komma tillbaka helt utan den upplevelsen. De av mina kompisar och bekanta som tog studenten någon annanstans var det en annan sak med, för dem kände jag enbart stolthet och lycka. Tänk att de klarat det! Det var svårast att acceptera att jag skulle komma hem och bli hon som inte tagit studenten bland de andra, de jag växt upp med. Inte för att någon direkt pratade om mig vad jag vet, men så går jag ju knappt ut hemma heller. Jag försökte verkligen att inte tänka på det, även om jag själv bröt det väldigt fort med tanke på att ett av mina favoritintressen är att ge folk saker. Till och med det kändes motigt den där perioden, jag ville ju inte gynna hela grejen. Fast jag tyckte att jag hade en bra distans grät jag lite när jag såg 80% av mina klasskompisar på samma bild. Jag ville inte ens vara där, jag ville bara få vara fri. Försökte trösta mig med att de faktiskt blev arbetslösa samtidigt, men det gick sådär.

Att ta studenten är en seger och något fantastiskt, men att inte göra det är inte lika med att ha misslyckats. Påminner mig om det hela tiden, för annars hade jag nog gått under vid det här laget. Det är säkert inte hälsosamt att ha tänkt så och intalat sig det varje dag i nästan fyra år, men vad gör en inte för lite lycka för stunden. För det spelar faktiskt ingen roll hur lite jag vill ta studenten, det känns alltid när tiden väl är inne. Om drygt en månad tar några av mina allra närmaste kompisar studenten. Kampen de varje dag för är jag imponerad av, och när de väl kommer springa ut kommer jag vara som en stolt mamma. Jag har sakta börjat acceptera att det inte är mig det är fel på, det är uppenbarligen skolan och det svenska gymnasiet. Varför skulle annars så många må dåligt av just skolan? Vi är så många som inte tagit studenten, det är bara det att vi aldrig får synas eller höras. Allt som är en norm göms undan, precis som om det vore pinsamt. Jag skäms inte över huvud taget idag, jag är snarare stolt över att jag tagit mig dit jag är på så många andra plan. Till er som kämpar på ett eller annat sätt, går er väg och tar studenten eller inte tar studenten vill jag skicka en extra stor styrkekram just i dessa tider. Det går nog inte riktigt att beskriva hur starka ni är.

Den 3 juni 2016 var jag på Liseberg för att se Dolores haze och bob hund. Som alltid är det musiken som tröstar och som vanligt är det dit jag vänder mig, till den relationen många tycker är så osund och konstig. Det räddar mig ofta, det räddade mig den dagen. Jag kunde kanske två låtar allt som allt men det spelade ingen roll, det är gemenskapen som gör det. Den som gör att jag ständigt vänder mig till musiken, den som gjort att de flesta av mina kompisar finns i mitt liv. Jag är helt säker på att det är jättestort att ta studenten, att det är häftigt och en fantastisk gemenskap. Men en måste inte ha det i bagaget, det går bra ändå. Ens värde som människa styrs inte av vad en gör eller inte gör, det är så himla viktigt att komma ihåg det. Det finns så många vägar, och ibland börjar det med att gå till Liseberg och dansa tills benen värker istället.