K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Att veta att extremt många människor inte har ett hem, aldrig har haft ett hem eller inte kommer komma tillbaka hem är något som gör att mitt hjärta brister. Det är så otroligt självklart att människor inte kan vistas i områden där de lever under hot, i svält, i krig eller liknande. Lika självklart är det också att alla människor har lika stor rätt till en plats att kalla hemma, en hemstad. Om det här hade varit lätt att ordna hade det förhoppningsvis gjorts för länge sedan. Världen är i kris, vart en än vänder sig finns det någon som på ett eller annat sätt förlorat ett hem. Det är olika saker som kan kännas hemma, en person, en lukt, en plats eller något helt annat. För så många av oss är just ens egen version av hemma så självklar, vi kommer aldrig någonsin kunna sätta oss in i en värld där ingenting är hemma, där allt är främmande. För även om en inte trivs i sitt eget hemma är det trots allt alltid hemma, hur tragiskt det än är. Jag menar definitivt inte att en ska vara glad över det, för att vara nöjd eller glad över något hemskt är varken möjligt eller sunt. Men att vara på flykt från allt är ingenting vi som inte varit där någonsin kan relatera till.

När alla dessa tankar kommer till mig skäms jag så fruktansvärt över mig själv. Över all skit jag ständigt ger min hemstad, över all klagan om att bo i ingenstans bland inskränkta själar. Hur mycket rätt jag har i det kan diskuteras, men kanske är det också okej att klaga. Vi formas otroligt mycket av vår omgivning och av samhället vi lever i, det är ren fakta. Att vilja fly iväg från sin tillvaro eller staden en är uppväxt i är därför inte fel på något sätt. Det är när vi har saker som vi klagar för att ständigt vilja ha det bättre. För jag har ett hem, flera platser jag kallar hemma och ännu flera ting som jag associerar med känslan hemma. Därför blir jag ibland irriterad på mig själv, jag önskar så att jag kunde ta vara på det som finns i min närhet på ett bättre sätt. Det finns så mycket en inte kan se själv, som andra måste hjälpa en att se. Om någon som på något sätt saknar ett hem skulle kunna få det här så vore jag mycket mer nöjd. Det handlar om att ge lite av sin egen plats för någon annan, ska det vara så svårt? Plats finns det redan rent geografiskt, det gäller bara att ge plats på andra sätt. Om det skulle bli så är jag säker på att vi som bor på såna här ställen skulle ha lättare att se allt vi har istället för att ha det som det är nu. Det faktum att en person skulle kunna hitta hem igen skulle göra världen till en lite bättre plats.
Även om min hemstad är någonting jag önskat jag skulle flyttat ifrån vid det här laget så är det ändå så mycket som håller en kvar. Hur mycket jag än går i skolan i Stockholm eller hänger i Göteborg är det fortfarande här jag bor. Det är här jag har skapat både dåliga och bra minnen, det är här jag gått en skolgång som varit allt annat än bra, det är här jag har cyklat på varenda gata och byggt snögrottor i varje hörn, det är här jag hittar och hur utstirrad jag än blir så är det här lika mycket min by som alla andras. Jag började tänka på allt det här på riktigt när jag fick en skoluppgift att skriva en text på rim om sin hemstad. Att rimma är någonting jag gjorde flitigt i förskoleklass, bara några hundra meter från huset jag bor. Allt och alla kommer någonstans ifrån, och hur en än bryter sig loss kommer det alltid finnas en ana av hemstaden kvar i ens blod. Innan jag skickade in den där skoluppgiften till skolan skickade jag den till Emil Jensen, det var han som var inspirationen och jag kände direkt en likhet. För ungefär en månad sedan kom han hit med sin föreställning om olika former av flykt, och aldrig tidigare har jag varit så stolt. Staden välkomnade honom, de förstod honom – och därför också mig. Även ni ska få den där texten, för på något sätt kanske någon känner igen sig i slutändan. Allt går runt i cirklar och till sist hänger precis allting ihop trots allt.

Den lilla plats jag bor på är inte ens en stad
allt som finns här är järnvägsspår och blad.
Bladen pryder trädets gren,
buss 312 mot stan är alltid sen.

Bladen ramlar sakta ner
inte en människa en längre ser.
Hösten tar sakta över sten och mark
även i stans enda park.

Falköping, eller det som kallas stan
inte en plats en vill hänga på hela dan
Visst finns det pizzerior och frisörer från dörr till dörr
men känslan är inte densamma som förr

Det är mörkt och kallt,
kan det vara för att jag redan sett allt?
Allt min hemstad har att bjuda på,
är det kanske dags att gå?

Jag vill gå på nya äventyr
dagen då tankarna äntligen hamnat i styr.
Jag stannar här tills jag blivit glad
till dess är det fortfarande min stad.

Rubriken är hämtad från Markus Krunegårds låt ”Invandrarblues”.