K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

”Jag tänker aldrig på det, jag tänker aldrig på det där”

Att skiljas åt har alltid varit något av det svåraste jag vet. Det är på den nivån att jag som femåring stod och kramade vår spis och grät när vi skulle flytta, och helt ärligt tror jag att det kommer vara likadant den dagen jag flyttar hemifrån. Det är nog ovissheten som är jobbigast, att inte riktigt veta vad som kan hända när jag eller den som åker ifrån mig har åkt. Kommer vi ses igen? När, var och hur? Kommer personen ens vilja träffa mig igen? Så otroligt många frågor cirkulerar i mitt huvud vilket bara gör det ännu värre. Ibland hoppar jag över att träffa folk för att slippa säga hejdå, för det kommer nästan alltid en stund när en måste säga det. Jag är alltid snabb med att flika in ett ”hörs sen!” eller ”ses snart igen”, för att försäkra att det inte är slut helt och hållet, för säkerhets skull.
Det är mycket som förändras just nu. Jag har precis klarat två hela kurser i skolan och har ett riktigt sommarlov för första gången på flera år, samtidigt tar många jag känner studenten och drar vidare i livet på olika sätt. Mina tonår tar slut och jag får helt plötsligt börja sköta saker jag inte alls är van vid eller riktigt vågar sköta. För ganska exakt sju år sen i detta nu kom musiken dessutom in i mitt liv, den stannar självklart där men jag måste också erkänna för mig själv att bandet allt startade med inte har samma plats i mitt liv längre. Otroligt töntig grej kanske, men det är mer emotionellt påfrestande än jag trodde att inte längre räkna ned till nya skivan eller ens känna att en måste se dem när de kommer till Sverige. Avslut och förändringar betyder inte alltid ett hejdå turligt nog. Jag vet att mina kompisar finns kvar i själ och hjärta vart de än flyttar, jag kan få hjälp att sköta alla svåra saker och bandet går absolut inte upp i rök. Det är bara svårt att acceptera att saker blir annorlunda, att något potentiellt kan försvinna gör ont. Det är lite svårt att se det där nya i ljusa färger innan en ser det, det är så mycket en måste se för att tro på det.
Även om mycket faktiskt inte tar slut även om det känns så är det otroligt mycket som också tagit slut det senaste året. Jag tänker på alla liv som släckts på olika sätt, på alla som trots allt överlevt och på alla som lever under ohållbara situationer. Inför varenda krönika har något nytt hänt, och jag har också velat skriva om det varje gång. Det är bara svårt att närma sig det absolut värsta, det som faktiskt tagit slut på riktigt. I förhållande till sånt här är mina avsked otroligt fåniga och onödiga då det oftast slutar lyckligt, men något som aldrig verkar ta slut är all ondska i världen. Det bara fortsätter och fortsätter, och ingen vet vad som ska göras åt det. Saker en vill ska försvinna gör det inte. Jag sänder alla mina tankar till alla som har eller haft det extra svårt på vilket sätt det än varit, även om jag inte skrivit om just dig har jag tänkt på dig – jag lovar. Världen blir en finare plats en dag och till dess är kärlek och mänsklig värme det vi måste sprida, inget annat.
För ungefär ett år sedan mådde jag väldigt dåligt, ångestattackerna avlöste varandra och jag fick tillslut höja min antidepressiva medicin. Det är sån otrolig tur att de där verktygen finns, som medicin, mobiltelefoner att hålla kontakten med och kollektivtrafik att besöka någon med. Ungefär samtidigt fick jag ett mail om att jag blivit utvald att skriva krönikor hit, och jag minns hur jag direkt tänkte ”hur kan labila jag klara av det?”. Jag tackade ändå ja på en gång utan en tanke på att det en gång skulle ta slut, där och då var de 11 texterna bara någonting jag drömt om. Nu är det på riktigt, den elfte texten läser ni just nu och efter det här – då tar det faktiskt slut för den här gången. Lika väl som jag idag vet att jag inte vill dö längre vet jag att jag kommer tillbaka, att det här inte är sista gången vi hörs genom text.
Jag vill tacka er alla, ni som läst mycket och ni som läst lite, ni som läst ofta och ni som läst sällan och självklart ni som trott på mig. Ingen nämnd och ingen glömd är nog bäst i det här fallet. När något tar slut börjar alltid något nytt vad det än är, och till hösten ser jag otroligt mycket fram emot att läsa mer av kommande krönikörer. Jag hoppas att ni som får ert mail inom den kommande tiden får det minst lika bra som jag har haft det, och känner att de elva texterna är något fint och fantastiskt. Avslutet är inget att tänka på än på länge, och egentligen är det inte det för mig heller. Sommaren är ung och mina ord fortsätter bubbla i huvudet, och kanske är jag knappt gråtande när jag till sist måste säga det jag alltid varit rädd för att säga. Till sist vill jag citera Hästpojken med just det jag känner, men innan dess: tusen tack och hejdå – MEN vi hörs igen, vi ses igen. ”Jag säger inget mer om det, men hjälp mig hjälp mig genom det åren går så fort du vet”.
Texterna är hämtade ur låtarna ”Samma himlar” och ”Olskroken stomp”av Hästpojken.