K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Den här krönikan tänker jag ägna åt något så enkelt och prestationslöst som moln. Bara för att jag kan. Och vill. Att det dessutom är november känns också ganska passande. Kanske inbillar jag mig bara, men på något sätt känns det som den här månaden är lite ovanligt molnig. Det behöver för den delen inte vara något negativt.

För moln är ju ganska intressanta. Åtminstone har de potential till att att vara det. Tanken på moln kan vara lika med dagdrömmeri på en picknickfilt någonstans. Små tufsiga moln som seglar förbi och ser ut som olika figurer. Moln är ju rätt överlägsna oss människor vad gäller konst egentligen. Som ett bildspel som finns över oss, och som inte ens bryr sig om någon ser det eller inte. Bara lever livet som moln. Då gillar vi människor molnen. Då godkänner vi deras existens, trots att ingen frågat.

Men när de där små gulliga molnen klumpar ihop sig. Blir till ett enda jättestort täcke över himlen, då tycker vi människor inte om dem längre. Hoppas att de försvinner snart, trots att ingen bett om vår åsikt nu heller. Även om de kanske ansträngt sig jättemycket (eller bara glidit med, vad vet jag) för att skapa ett stort megakonstverk. Kanske blir molniga dagar snäppet roligare om man ser det så? Okej visst, jag trivs också bättre när himlen är blå än när den är grå, men försöker bara skapa lite perspektiv här. Har vi verkligen gett molnen en ärlig chans liksom? En molnig himmel har ju egentligen massor av nyanser, inte minst när den täcks av alltifrån vita tufs-moln till sådär riktigt mörka moln som far fram över himlen. När man skymtar slöjor av regn på platser långt borta. Där snackar vi konstverk.

Utan dessa konstverk blir det heller inget regn, och regn behövs ju uppenbarligen ibland. Förutom för regnets skull kanske vi även behöver molnen för att bli påminda om att vi inte kan bestämma och kontrollera allt? Lite som att molnen säger att ”visst, ni kan bygga kärnkraftverk och välja Donald Trump till president, men ni kan minsann inte bestämma när det är sol eller inte”. Förutom när det är vi själva som skapar smogg förstås. Det där kan man ju tänka på, när molnen täckt himlen i flera dagar. Att det är i alla fall inte smogg, det är bara lite vatten! Det där tycker jag för övrigt är så otroligt sorgligt. Att fabriker ibland prioriteras framför att se få se solen. Livet bör väl kretsa mer kring solens rytm än fabrikens? Det blir svårt när man inte får se solen klart och tydligt så ofta. Det är väl det fina med moln, på sätt och vis. För även om de täcker solen ibland så är de liksom lite hövligare än smogg. De passerar förbi i takt med blåsten och flyttar på sig när det är dags.

För flytta på sig, det kan de minsann. En dag flyter vattendropparna runt i en sjö i något land och en annan dag svävar de tusen meter upp i luften över ett annat land. Kanske tillsammans med massor av andra vattendroppar från helt andra sjöar och hav. Hur gick det där till egentligen? Det där kan man ju tänka på när man går där och stör sig på den där molniga himlen – undra hur många sjöar som finns över mig just nu? Det är ju helt tokigt egentligen, när man tänker på det. Och hur många sjöar har man badat i om allt vatten flyttar på sig mellan all världens vattendrag? Med detta sagt måste ju vattendropparna även färdas uppåt på något vis, när de ska bilda ett moln. Det är så mycket fokus på regn men jag antar att det då även måste finnas något slags bakåtvänt regn…?

Nä, nu blir jag alldeles snurrig här. Tillbaka till där vi började. Fina moln. Enkelt. För egentligen är det ganska enkelt. Slutar vi upp med att fajtas mot naturen så mycket så skulle den sluta att fajtas med oss (åtminstone vissa av de där orkanerna med mera). Och vi måste ju inte göra så att ännu fler dagar blir utan sol än vad som hade varit naturligt, genom att släppa ut en massa smogg i diverse länder. Och visst skulle det väl inte bli riktigt samma känsla om man försökte dagdrömma till smogg? Då föredrar jag faktiskt moln. De har lite mer charm. Varför hålla på och klaga över moln när de egentligen kan vara rätt häftiga och en väldigt fin uppfinning? Eller ja, måttligt klagande är väl förståeligt när man inte sett solen på hur länge som helst, i och för sig. Men jag tror nog ändå att det känns lite roligare om man ser molnen som ett konstverk istället, och om man koncentrerar sig på hur gott allt luktar när det regnar istället för att regn alltid skulle vara något dåligt. Det är som att bada i massor av sjöar samtidigt och vattendropparna har färdats långt för att träffa just dig. Bokstavligen. Ta det som en komplimang!