K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Häromveckan tittade jag på svt:s serie ”We can’t do it” som handlar om hur allt fler kvinnor* går in i väggen. Bara några dagar senare är hela facebook fyllt av hashtaggen ”Me too”, och hela grejen rör upp så himla mycket känslor. Det påminner om händelser som jag och många andra tjejer helst velat förtränga. Och jag kan inte låta bli att tänka: hänger de här sakerna ihop på något sätt?

Visst finns det massor av orsaker till att utbrändhet drabbar fler kvinnor än män. Att behöva prestera bättre än män för att få samma respekt, att förväntas behaga, att ta störst ansvar för hushållet. Allt möjligt, rent generellt. Men ärligt talat, är det något som är stressande så är det att bli, och rädslan för att bli, sexuellt trakasserad. På krogen. I mörka tunnlar. I klassrum. Och inte minst: i många hem och i relationer. Att inte kunna slappna av och att inte få vara i fred. Att tvingas påminna både sig själv och andra att man äger sin kropp. Att den inte är deras att ta för sig av.

Jag tänker på hur killarna brukade jaga oss i mellanstadiet för att ta på våra rumpor. På hur sjukt det var egentligen, även om det just då kändes ”normalt”. Det var så killar och tjejer skulle vara. Så är reglerna. Att killar jagar tjejer, och att de får ta var som helst på våra kroppar om vi inte hinner undan. Att det är så det funkar. Skyll dig själv om de får tag på dig. Seriöst, hur stressigt är inte detta?? Och det där sättet att tänka verkar sitta kvar hos förvånansvärt många även i vuxen ålder. Som om det skulle vara någon slags lek. ”Vad händer om jag nyper den där tjejen i rumpan?” eller ”Den där tjejen på dansgolvet är ju rätt snygg, kanske borde köra upp handen innanför hennes kjol?”. Förmodligen ställer sig väl dessa killar inte frågan utan bara gör det, men kanske borde de faktiskt ställa sig frågan? Fast den kanske snarare borde lyda typ ”Undrar om den där tjejen skulle uppskatta om jag gick fram och började antasta henne utan förvarning? Uppför jag mig just nu som en ganska obehaglig människa? Kanske borde sluta med det?”.

Det finns liksom ingen skam. Eller, finns det det? Någonstans? Jag vet ärligt talat inte. För såhär i efterhand kan jag känna att jag och många andra tjejer har ansträngt oss, och skämts, så himla mycket. Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag stressat för att följa patriarkatets regler, inte minst under skoltiden. Jag har låtit killar köra över mig i diskussioner gång på gång, låtit dem behandla mig som de vill och jag har ansträngt mig något enormt för att dessa killar inte skulle se när jag hade mens. Asså killar, om ni ens anar hur många tjejer som tagit sig från skåpet till skoltoaletten med en binda väl gömd och hjärtat i halsgropen. Tänk om någon skulle se en och ropa högt så att alla hör? Jag vet inte säkert, men jag skulle nog ändå vilja påstå att jag i vissa stunder har skämts mer för att ha mens än vad exempelvis killarna i mellanstadiet gjorde för att öppet jaga och antasta tjejer. Så. Jäkla. Skevt. Och jag är så trött på det. Jag är trött på att skämmas för saker som inte är fel, och jag är trött på att de som gör fel inte skäms. Och framförallt: jag är trött på att tjej efter tjej blir utbränd efter att ha skämts, stressat för allt möjligt och samtidigt blivit sexuellt trakasserade. Det räcker nu.

Lite för att dra det till sin spets. Om några år, när varenda tjej ligger hemma och är utbränd, då har ni tyvärr inga tjejer att sextracka längre. Det kommer inte att finnas några tjejer på krogen, det kommer inte att finnas några tjejer på skolgården och ni kommer inte att möta en ensam tjej på väg hem i mörkret. Leken är slut. Tyvärr. Blev livet tråkigt nu? Vad sägs som att lägga energin på att lära sig att uppföra sig som folk istället, i väntan på att de kommer tillbaka? För en utbrändhet varar inte för evigt. Tjejerna kommer att komma tillbaka. Tillbaka till detta skeva samhälle. De kommer att finnas på skolor och arbetsplatser. Det kommer att stå en tjej framför dig i publikhavet på en konsert och det kommer att finnas en tjej som dansar järnet på samma dansgolv som dig. För att de vill och för att de vågar, trots allt. Och de har inte bett om din hand innanför deras, DERAS, tröja. Exempelvis. De har med största sannolikhet varit med om tillräckligt.

Så, till alla killar som tagit tag i min rumpa på krogen och till den äldre mannen som utan förvarning drog handen genom mitt hår och tog ett stadigt grepp om min nacke: skärp er! För jag, vi, orkar inte längre. Vi orkar inte vara så himla rädda och vi orkar inte alltid kämpa för att våra kroppar ska förbli våra egna. Lite lugn och ro och fredliga människor, tack! Så kanske vi till och med får ett mindre utbränt samhälle på köpet? Förutom att ni slipper gå runt som obehagliga idioter då. Lycka till med det!


* Med ordet kvinna/tjej syftar jag på personer som identifieras och/eller identifierar sig som detta. Motsvarande gäller för ordet man/kille.