K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag är uppvuxen utanför byn Svenljunga, som ligger utanför Borås, som ligger utanför Göteborg. Ungefär så brukar det låta när jag ska svara på frågan om var jag kommer ifrån. Fast egentligen kanske jag bara borde säga att jag kommer från skogen? Den ligger betydligt närmare än någon av dessa orter.

Enda problemet är väl kanske att ”skogen” skulle vara lite för ospecifikt då det finns rätt många skogar i det här landet. Det finns betydligt fler skogar än vad det finns städer, även om vi ibland verkar glömma det. Men ser vi skogarna som en hög med ointressanta träd, och byarna runt dem som platser där det aldrig händer något, så missar vi väldigt mycket av det här landet, och av världen i övrigt. Sedan blir det ju också vad man gör det till – vissa gånger är det man själv som får se till att det händer något. Inte minst på landsbygden.

Ibland träffar jag människor som av någon anledning tycker lite synd om mig för att jag fått växa upp ”mitt ute i ingenstans”. Vadå mitt ute i ingenstans? Det finns ju massor här! Kanske inte om man räknar antal gallerior eller pampiga byggnader, men om man ser till andra saker. Saker som inte är gjorda av människor. Det här kan jag bli lite trött på. Som att det bara är människor och saker gjorda av människor som räknas. Att det annars inte finns någonting och att man bor i ”ingenstans”. Men gillar man skogsdoft och vilda djur (som för övrigt är mindre farliga än stadstrafiken) bättre än parfymdoft och djurparker har man kommit rätt. 1-0 till skogen, enligt mig. Sedan är det så klart inte alltid sådär superidylliskt att bo på landet som diverse inredningstidningar vill få det att framstå som. Den egentliga verkligheten befinner sig väl någonstans mellan stundtals frustrerande och idyll.

Fast ärligt talat, bor man på landet i södra Sverige är det oftast inte så himla långt till närmsta stad heller. Man kan för det mesta plugga i stan för att sedan komma hem till lugnet på landet. För det är verkligen så jag känner det – när jag kommer till landet eller skogen så kommer jag hem. Det behöver inte ens vara min egen skog, så att säga. Det räcker med att jag får vara i frisk luft omgiven av träd så känner jag mig som hemma. Skogen är verkligen min hemort på det sättet.

Förutom att vara min hemort är skogen också min tillflyktsort. Det är där jag hittar mitt lugn, men framförallt är det där jag hittar mig själv. Ibland måste jag liksom kämpa för att komma ihåg vem jag är när jag är i en stad, åtminstone på platser där jag är omgiven av reklam och stressade människor. Jag känner heller inte att jag på riktigt är utomhus i städer. Går jag bland avgaser och på asfalt, där det enda som påminner om naturen är några grässtrån som sticker fram, så känner jag inte att jag är utomhus. Visst finns det som tur var oftast några träd här och var i städer också. Och parker, förstås. För min del hade dessa parker gärna fått vara lite mer vildvuxna dock. Det är något med det där perfekt klippta gräset och de prydliga rabatterna som stör mig lite. Något säger mig att det inte är så naturen vill se ut. Det är en av anledningarna till att parker aldrig kommer att bli riktigt så mycket av en tillflyktsort som skogen är för mig. Plus att man aldrig riktigt får vara i fred i en park.

Då blir skogen, och naturen i övrigt, ett andrum. Där, bland träd och bäckar, finns det ingen som bryr sig om frisyren inte ligger perfekt. Möter du en älg kommer denna förmodligen inte bedöma dig för märket på dina jeans, utan snarare fundera på om du verkar schysst. Det som faktiskt spelar roll, det vill säga. Kanske är det därför jag funkar som jag gör ihop med människor. Jag kör liksom älg-stilen och struntar fullständigt i vilka jeans personen bär. Det känns som att ju mer tid jag spenderar i naturen, ju mer lär jag mig att se igenom de här sakerna. Skogen gör mig påmind om vad som egentligen är viktigt, ibland bara genom att den ger mig lugn och ro. Precis så som ett riktigt hem ska göra. Därför är jag helt okej med att inte ha en hemstad. För jag har en hemskog.

Som avslutning vill jag säga att jag hoppas att fler tar sig tiden att upptäcka det som inte är stad. För kanske leder det till att någon hittar hem?