K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Sedan i februari har vi fått ta del av Brevättelser, där Agnes och Emelie - två för varandra tidigare okända textintresserade KulturUngdom-medlemmar har skrivit till varandra. Från varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland har de kommunicerat genom brev.

Hej Agnes och Emelie, nu har ni brevväxlat med varann ett bra tag, totalt 14 brev har det blivit. Så först: tack som delat med er, det har varit en lyx att få läsa! Hur känner ni nu?
A: Tack själv, det varit väldigt roligt att få vara med! Nu känner jag mig lite melankolisk får jag erkänna - det har varit så roligt att få brevväxla med Emelie. Det har blivit ett naturligt inslag i mitt liv här att fundera och reflektera kring, och sen dela med mig av, små och stora saker i vardagen. Det har gett fina perspektiv på livet utomlands, och det har varit roligt att se att vi känt så mycket gemensamt i våra upplevelser, trots att vi befinner oss i helt olika länder och gör olika saker.

E: Stort tack för möjligheten, det hade varit tomt utan det. Jag är väldigt glad över att ha fått en sådan unik insyn i Agnes liv i Frankrike och att någon har orkat, till och med uppskattat, att läsa om min egen pågående upplevelse. Projektet gav oss en form av utstakad, men ändå fri, väg att vandra. Alla tankar och funderingar, såväl som händelser och känslor, kunde läggas i en mapp, sparas till nästa brev. Det blev mycket lättare att få ur sig alltihop när det fanns en väntande kanal för just sådant. Jag kommer verkligen att sakna det.

Vad vill ni berätta om platserna ni skrivit ifrån, nu när ni varit där ett tag. Ge oss tre ord!
A: Värme (i ordets alla betydelser), lugn, och (o)pålitlighet. Opålitligt i väderlek, men pålitligt i allt annat.

E: Jag vågar mig nog på att skriva lite mer än Agnes, om min nuvarande hemstad, mestadels för att jag har svårt att välja tre ord som summerar Brighton. För Brighton är nog Englands vänligaste stad, regnbågsstaden, och det är musiken, konsten och dansens hjärta. Här har jag sökt jobb, tackat nej till jobb, hanterat ett stormande känsloliv, dansat, sprungit kilometer efter kilometer, repetitivt försökt lära mig stå på händer och hjula, åkt bräda jämsides med ett vrålande hav.

Förkärleken till brev som kommunikationsform har varit tydlig genom ert skrivande, berätta lite mer: vad betyder brevet som form för er?
A: Jag har slagits av vilken fri uttrycksform det är. Alla funderingar, stora som små, är välkomna. Och jag tycker mycket om det kommunikativa inslaget i det, att en bollar tillsammans med någon, inte är ensam i sina funderingar. Jag har också upptäckt att det leder till än fler reflektioner, med varje brev. Som om en plötsligt öppnar en hemlig port, och en massa tankar, idéer och reflektioner en inte ens visste att en hade, plötsligt dundrar ner över en. Det har varit väldigt inspirerande.

E: Ja, jag blev lite rädd när jag skulle skriva mitt allra första brev, faktiskt. Visste inte hur jag skulle applicera mitt skrivsätt på formatet. Fast det är precis min stil, egentligen. Det har blivit enklare med varje brev dock, man växer in i det. Istället har det varit svårt att begränsa sig, vilket nog är baserat i att det är en kommunikation mellan två parter. Jag vet att Agnes sitter på andra sidan, med sitt, och jag vill berätta allt för henne, och ingenting, de allra minsta funderingarna, också. Jag har stor respekt för brevformen. Det är fritt, det ger stort utrymme till beskrivningar, känslor och tankar. Som ett väldigt utdraget, öppenhjärtat samtal med en vän man inte har möjligheten att träffa ansikte mot ansikte.

Ni kände ju inte varandra sedan innan, och har fortfarande inte träffats live, hur känns det att fått lära känna varandra via skrivandet?
A: Förvånansvärt naturligt, tycker jag. Det verkar som vi är ganska likasinnade, så kanske beror det på det, men från brev ett har jag upplevt att det känts helt naturligt att skriva exakt vad en känner. Och det känns verkligen som att jag känner Emelie, genom hennes språk, uttryckta tankar och svar på de saker jag själv funderat över. Det känns väldigt fint.

E: Tror också det faktum att vi är likasinnade gjorde det möjligt för oss att ta oss an varandras huvuden så pass snabbt. Jag har alltid avgudat Agnes skrivsätt och har sett fram emot hennes svar lika mycket som att skriva mina egna brev, eventuellt ännu mer haha. Men ja, det är fascinerade att på något sätt känna att jag också förstår och känner Agnes på ett visst plan, efter några månaders brevväxling. Ska bli fint att träffa henne någon gång i slutet av sommaren med.

Vad händer härnäst för er?
A: I juni flyttar jag tillbaka till Sverige. Jag ska hyra in mig i en lägenhet i andra hand, återgå till mitt jobb, och reboota mitt liv i Göteborg. Det känns väldigt roligt faktiskt, att återgå till mitt liv där med allt jag har med mig från detta år i ryggsäcken. Jag ska också ha två konstutställningar i Göteborg i höst, och jag ska fortsätta med mitt skrivande, i alla dess former. Med risk för att låta klyschig, så ska jag helt enkelt njuta av allt det fina i livet. Men först återstår några veckor till i Biarritz - med sol, bad, surf, franskalektioner och än mer skrivande. Inte så dumt det heller.

E: Mitt liv är inte alls lika planerat som Agnes, inser jag. Bli hispig eller inse att jag kan välja "vad jag vill"? Tror jag tar det som det kommer. Jag flyttar hem i slutet av juli, efter en sommar som frukostvärdinna på hotell, och får nog helt enkelt se vart jag hamnar. Plugga har jag inte planerat börja göra förrän 2018 så det får nog bli jobb av något slag. Och resa, däremellan. Tror det finns två konstutställningar i höst jag borde besöka, nu när jag tänker efter... I övrigt så ska jag krama på mina syskon, mina föräldrar och alla vänner hemma. Samt klappa mig själv på axeln för att jag var modig nog att flytta utomlands i flera månader.

Något särskilt ni vill hälsa till eller tipsa om till andra, potentiella brevskrivare?
A: Helt enkelt: Gör det. Oavsett om det är i offentlig form, som vi gjort, eller privat. När en skriver brev, längre texter och med mellanrum i tid, så har jag upptäckt att en annan ärlighet och eftertänksamhet kommer fram än när en skriver, säg, snabba meddelanden på Facebook. Hitta en gömd plats som ger ro och sätt dig och skriv till någon, oavsett om du tänker skicka det eller ej. Själva skrivandet i sig ger så mycket.

E: Instämmer helt med Agnes, det är inte i närheten av samma sak att skriva ett sms eller meddelande på Facebook. Öppna istället ett dokument, skriv in din potentiella mottagares namn, eller låt denne vara namnlös, och låt tankarna göra sitt. Skriv anteckningar på mobilen om dina idéer och inre monologer arbetar bäst när du inte har tillgång till dator. Skriv sedan av och arbeta vidare på. Tillåt dig själv att omfamna, inte bara snudda vid, vad som känns inuti. Vad ditt sinne tar, och har tagit, in.

För er som missat att läsa, hittas samliga brev här: Läs brev ettbrev tvåbrev trebrev fyrabrev fembrev sexbrev sjubrev åttabrev niobrev tiobrev elvabrev tolvbrev tretton och brev fjorton samt ytterligare en intervju med Agnes och Emelie.

Tack hörni. Och än en gång: tack för att vi fått följa era brevättelser och ert samtal med varandra!


Agnes Brusk Jahn är 24 år, har läst Globala utvecklingsstudier i Göteborg och Freds- och konfliktkunskap i Indien, älskar att gå på konstmuseum och beskriver sig som en lantlolla som arbetar i modebranschen men det senaste året haft ett sabbatsår på den franska atlantkusten. Agnes är uppvuxen i Kinna, bosatt i Göteborg och på ett sabbatsår i Frankrike. Emelie Jonson är 19 år, har pluggat journalistik och författarskap på gymnasiet, brinner för tillexempel kvinnors rättigheter, sexualitet och jämlikhet och hanterar sin tornadoliknande känslovärld genom skrivande, löpning och fotboll. Emelie är bosatt i Borås och på några månaders utflykt i England.