K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Emelie Jonson och Agnes Brusk Jahn är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Det här är Emelies sista brev.

Brighton, 21/5-17

Kära Agnes,

Det tar emot, om jag ska vara helt ärlig, att påbörja detta brev. För det innebär att det strax är slut, vår korrespondens, det här projektet som gett mina tankar och känslor någonstans att hålla hus. Någonstans att landa. Det finns så mycket kvar att berätta. Så mycket kvar att höra om. Jag önskar jag kunde få spendera en dag i Biarritz, som ett ljus vid varje hörn, se vad du har sett. Tänk om en kunde föra över de största ögonblicken - tankarna, svårigheterna, det vackraste och mörkaste - från våra huvuden? Så att de tillsammans bildade någon form av koncentrerad upplevelse en kunde välja att låta andra se, känna? För hur förklarar man allt som upplevts när man får frågan: ”Så, hur har du haft det?” ”Jag vet inte!” Vill jag skrika till svar då. ”Kunde ni inte varit där med mig bara?” Det är det svåraste med att sitta i ett annat land, vid en ny strand, med ett nytt liv. Hur nervkittlande och fantastiskt det än är hade det tillfört ännu en dimension om man hade kunnat visa upp det till max för sina närmaste. Inte bara berätta och bli arg på att orden inte räcker till.

Jag minns att Aix-en-Provence inte gav dig samma styrka som Biarritz. Du tycks ha vuxit in i senare nämnda väldigt fort och därefter, när du befunnit dig i Aix, oroat dig för att det bara skulle ha varit en blixtförälskelse, en fix idé. För att sedan ha återvänt och sett det för vad det var. En hemstad är en hemstad oavsett väder och behöver inte enbart vara staden man är född i. Det är normalt att inte alla platser, människor eller saker har samma inverkan på oss dock. Det är ju därför ett band, oavsett slag, är speciellt, något att vara tacksam över.

I slutändan kommer jag att ha varit borta i åtta månader. Inte riktigt ett år, som du, men det här har varit för mitt eget bästa på samma vis. Jag har för första gången någonsin kunnat ägna mig åt vad jag vill. Bristen på nästan hela min innersta krets och familj har inneburit så enormt mycket tid över. Saknad med, såklart, men du förstår nog vad jag menar. Jag har lappat ihop mig själv efter gymnasietiden, där jag förvandlades till en person som baserade mitt värde på mina prestationer, på alla plan, fritid som skoltid. Under en period hade jag panikångestattacker; våldsamma stormar där jag hyperventilerandes försökte förstå vart allt mörker kom ifrån. Det är länge sedan nu. I Brighton har jag återerövrat mitt känsloliv och jag vet hur man gör ingenting och precis vad man vill. Hur man är själv, hur man plockar ned en elak tanke från dess inbillade piedestal och fokuserar på nuet istället. Jag är inte lika rädd längre.

Jag tror inte heller att man kan flytta ifrån sina problem. Men jag är en hetsig predikare för att man kan hantera saker bättre om man får lite distans till ursprungsplatsen. Det handlar om att vara snäll mot sig själv, göra saker med fokus på att att underlätta för, men även utmana, den egna personen. Att flytta utomlands är att ge sig själv möjligheten att se på saker och ting med nya ögon. Torka bort skit från linsen. Ibland orkar man inte, vill kunna åka hem till sin mamma och få ligga i hennes knä, bli klappad på. Oftare är det dock just det man gör; orkar. Mer än vad man någonsin trodde man skulle göra.

En av de mer kittlande insikterna jag fått slog mig häromdagen, på caféet. Emma, som är huvudanledningen till att jag befinner mig i England överhuvudtaget, då hon flyttade hit först, jobbar heltid där. Jag snittar på upp mot 16 timmar i veckan. Det senaste har vi fått stänga ihop. Vi har en klassisk lunchrusch mellan tolv och två. Sista timman är det däremot alltid lugnt, utöver några kunder som sippar på sitt te och läser tidning efter tidning med ett nästan abstrakt lugn. När även dessa tackat för sig och gått så sätter vi på musik. One Direction, Thomas Stenström eller vad som helst som vi kan sjunga med till. Sedan diskar jag alla tallrikar, kastruller och bestick medan Emma plastar in kakor. Sopar golv. Bär in utemöblerna. Då och då tar vi en paus för att dansa omkring på det röda golvet, spela luftgitarr, möta förbipasserandes roade blickar när de råkat titta in genom fönstren. För här är vi. Inte hade vi trott, när vi började i samma spanska andra året på gymnasiet, att vi skulle jobba ihop på ett café i England efter studenten. Själva vara ansvariga för att stänga några dagar i veckan. Stå i kassan och rabbla växel i pund och pence. Använder sällan ordet ”coolt” men vill våga påstå att det är just det. Coolt av oss.

Ditt mellanläge låter onekligen fint. Det kanske är i ett sådant vi önskar vara konstant; i ett tillfredsställande nu, med ett äventyr bakom oss, och något att se fram emot? Sedan kan det få svartna ibland, av ångest eller av något oväntat som gör väldigt ont. Ljus kräver mörker, allt kräver kontrastrika motsatser för att uppfattas korrekt. Njut. Jag ska njuta av sommaren här i Brighton. Av havet, solen, miljöerna, kaffe, glass, löpturer, samtal, kall öl, skrivtid och dötid. Jobbet med, även om det kommer vara tungt med tanke på den enorma mängd turister som redan har börjat välla in i vår kuststad. Och jag ska låta mig själv vara, vad jag än vill vara. På gott och ont.

Det är konstigt, att ha skrivit så raka tankar, åsikter, känslor - till någon man aldrig mött. Fast jag visste nästan direkt att det inte skulle vara några problem att brevväxla med dig, det märktes att vi var lika. Dessutom har våra två äventyr varit identiska på så många basplan att det i princip känts mer naturligt att skriva till dig än till mina egna kompisar, angående lite mer djupgående funderingar. För att de varit iväg på annat eller mest tjänat ihop pengar där hemma. Det är lättare att prata med någon som är i samma sits, bara. Det har varit ett privilegium att få höra om ditt liv i Frankrike och även lära känna dig, som du säger, på detta ovanliga men mycket fina sätt. Jag kommer sakna det inslaget i min vardag, att snickra ihop en stund där jag bara ska svara dig och sammanfatta vad som sammanfattas kan, om mitt eget liv.

Linnéa har flyttat in. Hon är bara här i en månad. Vi träffades via Sandra Beijers blogg och hon har snabbt blivit en av mina närmaste. På avskedsfesten som ägde rum innan jag flyttade till England, med maskeradtema bör tilläggas, fick hon hälsa på många av mina kompisar där hemma. För att underlätta när jag berättar något om dem så hänvisar jag till varje person med vad som då var deras utklädnad. ”Felicia, du vet?” Kan jag säga. ”Pulp Fiction? Uma Thurman? Precis.” Eller: ”Christoffer? Ja, Björn Borg, exakt!” Alternativt: ”Emma och Madde, Pikachu och Ash? ” Det är effektivt, hon placerar dem lätt nu. Vi bor sex timmar ifrån varandra i Sverige. Det kommer kännas konstigt när hon åker hem igen i slutet av maj. Lagom till att vi vant oss vid att ha varandra i samma stad, sova bredvid varandra, så ska vi återgå till vår vänskapsrelation på distans. Vi kommer åtminstone vara i samma land. Liksom jag och alla andra favoritmänniskor som väntar där hemma. Jag längtar tills dess även om jag inte tänker räkna ner dagar.

Vi ses i juli, fina. Kamratposten hade varit stolta över oss. Förhoppningsvis är Kultur Ungdom det med. Lycka till med allting, du har varit så modig. Är. Presens. Tack för den här tiden, Agnes.

All kärlek,
Emelie


Läs brev ettbrev tvåbrev trebrev fyrabrev fembrev sexbrev sjubrev åttabrev niobrev tiobrev elvabrev tolv och brev tretton samt en intervju med Agnes och Emelie.