K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Emelie Jonson och Agnes Brusk Jahn är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av deras äventyr i brevform, ny publicering varje fredag. Här läser du Emelies senaste brev, det tionde i serien. Trevlig läsning!

Brighton, 19/4-17

Agnes,

Jag önskar intensivt att ditt senaste brev hade kunnat innehålla något annat. Att inte en snarlik terror-attack inträffat ynka två veckor tidigare i Westminster, London. Jag var närmre den, det ligger två timmar från Brighton, större avstånd låg mellan mig och drottninggatan. Det är så svårt att ta in. Fem döda i London, fyra döda i Stockholm. Många skadade. Att tillvägagångssättet, bil eller lastbil som kör in i folkmassor, är något uppsatta inom polis- och säkerhetsväsendet omgående kan dra paralleller till. Berlin, Nice. Den generella målbilden; att sätta skräck i människor. Terror.

På BBC visas foton av Keith Palmer, polis-officern som blev knivhuggen till döds under attacken. Drottning Elisabeth samtyckte till att hans kista skulle förvaras i Chapel of St Mary natten till begravningen. En ära, säger de. Han dog för demokratin som vi gör allt för att bevara. Lämnade en fru och en fem-årig dotter efter sig. Tomhet.

På kvällen den sjunde april satt vi som på nålar i soffan här. Tittandes på SVT:s sändning, uppspelat från datorn. Jag var tvungen att stå upp till slut, flyttade konstant vikten från den ena foten till den andra med spända käkar. Lyssnade till varenda stavelse som kom ut ur munnen på säkerhetspolisen och framförallt rikspolischefen Dan Eliasson.

Flimrande små klipp inspelade på mobiltelefoner, skriken i bakgrunden. Skärrade, uppspärrade ögon. Det fruktansvärda i att en person kan åstadkomma så mycket skada, att en person har kapacitet att genomföra något sådant. Hur? Hur kan man?

Det är en tragedi. Likt alla terrordåd är. Varenda individuellt liv som förlorats, varenda skada, vartenda trauma. Det är en oändlig sorg.

Men vi får aldrig låta dem vinna. När jag lyssnade till Sveriges högt uppsatta, till de som främst ansvarar för vår nationella säkerhet, spreds ändå någon slags tillitsfullt hopp inombords. De talade om det hemska på rätt vis. Vi-ska-aldrig-ge-oss-rätt. Likt när Stockholm öppnade sina armar och sina hem. Höll om varandra, såg till att göra vad de kunde för dem som stod utan transportmedel när kollektivtrafiken stannade upp.

Jag vill beskriva platser och stunder och saker som ger eller har gett mig ro. Insåg att det fanns något som knöt alla mina kortare historier samman. På gott och ont. Det känns som en relevant fortsättning, även om en rimlig övergång från det tidigare nämnda är svårt att få till.

Jag trivs på flygplatser. Vissa förstår nog helt vad jag menar, andra känner tvärtom. Förmodligen är det blandningen som tillfredsställer; jag är omgiven av människor, i en miljö jag rentav blivit van vid, men jag är inte för den delen låst. Aktivt påväg någonstans. Det blir någon slags harmoni inombords då. Det är ett slagfält inuti nämligen, trygghet möter rastlöshet och de försöker samsas, allt de kan. Ibland går det. Då skakar de hand, neutralt, i fred om än sammanbiten sådan. Fast många gånger känns konflikten ändlöst lång; den där strävan efter att vara i konstant rörelse och levande, ändock trygg i vetskapen om att vissa saker är eviga.

Jag ser pojken med gitarren i en korsning mellan två caféer jag vanligtvis går till. Hans röst gör att det ständiga suset tystnar. Jag ställer mig och pratar med min bror en stund först, en bit bort, så att jag fortfarande hör honom i bakgrunden. När jag sedan lagt på sätter jag mig i en trappuppgång närmre, lyssnar bara. Han sjunger låtar jag älskar fast snäppet bättre än originalet.

Två män klädda i kamouflage går förbi och försöker få igenom egna önskemål på låtar. En av dem berättar att han själv varit musiker en gång i tiden. Har definitivt förtärt en del alkohol. Pojken ler, nästan överseende men fortfarande vänligt. Jag med, men mer för mig själv, från min trappuppgång. De sätter sig på ett annat ställe bredvid, öppnar varsin öl. Som om den unga mannen vore den solklara höjdpunkten på en hemmafest de just äntrat. Det kan hända att han är just något sådant. Åtminstone för oss som är lite trasiga. Som vill bli uppslukade av något, om så bara för en stund.

Och jag kan skriva mina anteckningar öppet på bussen för ingen förstår språket här.

Jag sitter i fönstret. Ensam i ett hyrt hotellrum för att jag ska göra ett prov orimligt tidigt dagen efter. Det låter dystert men det känns inte så. Jag är invirad i ett mjukt täcke och luften är klar men inte kall. Bara behaglig. Fönstret bredvid mitt är öppet med, hålls uppe av en tom flaska vin. Röster hörs inifrån. Det låter som spanska. Jag andas. Tillåter mig själv att bara vara, inte filtrera tankar eller känslor aktivt, inte uppnå eller åstadkomma något. Bara vara. En man i skjorta går ut från ett hus nedanför. Han röker och pratar i telefon. Jag undrar om han ser mig och i samma ögonblick riktar han sin blick uppåt och mot mitt håll. Jag tittar bort, in mot mitt nedsläckta hotellrum. Som om det skulle göra mig osynlig. När jag egentligen är en väl synlig och vilsen varelse i ett hotellfönster, en fredagsnatt.

Kroppen är matt efter mitt pass som frukostvärd men det är just det som förstärker upplevelsen av solen, som lämnar en varm hinna över mitt ansikte. Jag känner mig lugn. Jag har förmågan nu, där vid havet speciellt, att slappna av. Tänka på ingenting eller vad jag vill. Den nästan vilda, rättframma känslan av att jag omöjligt kan flytta härifrån. Framförallt inte från havet. Ingen har någonsin tröstat mig i den mån som havet gjort. Tagit emot min vrede, min allomfattande sorg. Min sårade stolthet. Mitt jag-orkar-inte och mitt jag-orkar-allt. Inget levande väsen har någonsin tillfredsställt mitt behov av att ge utlopp för mina känslor på det viset förut. Det vore inte rättvist att vänta sig det heller, insåg jag stilla häromdagen.

Attackerna som gjorts med hjälp av transportmedel såsom lastbilar innebär, utöver allt fruktansvärt, åtminstone att större attacker har blivit svårare att genomföra för de personer som ämnar sprida terror. Länder finslipar ständigt söktekniken efter potentiella hot och ökar därmed säkerheten.

Vad är säkerhet? Jag vet inte. Jag önskar jag kunde garantera alla levande väsen, som bara vill leva utan rädsla, just det. Trygghet.

Alla jag känner i Stockholm markerades som säkra inom kort, den sjunde april. Det gör mig glad att även dina är trygga. Det gör mig bottenlöst förtvivlad att inte alla hade samma tur.

Hoppas din tjugofemårsdag är fin, trots allt. Tusenfalt grattis. Ta hand om dig.

Emelie


Läs brev ettbrev tvåbrev trebrev fyrabrev fembrev sexbrev sjubrev åtta och brev nio samt en intervju med Agnes och Emelie.