K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Agnes Brusk Jahn och Emelie Jonson är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Här läser du Agnes senaste brev.

Biarritz, 2017-04-08


Kära Emelie.

Hur skriver jag till dig idag. Solen skiner varmt och världen utanför mitt fönster tycks så varm, vacker och trygg. Väderleken speglar inte verkligheten, idag.

Jag satt här och skulle skriva mitt brev till dig. Jag skulle berätta saker för dig, funderingar och sådant. Jag försökte formulera min sorg kring bussolyckan som drabbat orten där jag växte upp. En skolbuss på väg till Fjällen välte. Tre barn dog och flera personer skadades, från detta lilla samhälle där alla känner alla. Tre barn dog. Även nu gör det så ont att skriva. Fingrarna tycks motvilliga till att formulera de tre orden och kroppen smärtar när jag läser dem på datorskärmen. Jag försökte formulera min sorg, när en notis dök upp. En notis från Facebook, att en av mina vänner hade markerat sig som säker i samband med händelsen i Stockholm. Stockholm? Vad har hänt i Stockholm? Jag gick in på nyhetssiterna och följde deras livesändningar. ”Lastbil kört in i folkmassa på Drottninggatan” ”Katastrofläge” ”Misstänkt terrordåd” ”Två döda, åtta allvarligt skadade” ”Misstänkt skottlossning vid Fridhemsplan” ”Centralstationen utrymd”.

Orden tar slut för mig här. Jag måste stanna upp. Andas.

Den känns som igår när jag skrev till dig om terrorrädslan som drar över Europa. Jag skrev till dig om hur lite det talades i min skola, om terrorattentaten som drabbat Frankrike. Att jag tänkte att det kanske berodde på att såren ännu var för färska. Jag berättade för dig hur jag såg militärer patrullera gatorna i Aix-en-Provence, och hur det gjorde mig illa till mods. Jag minns när jag var i Paris i höstas och staden tycktes förändrad för mig. Det låg som ett lock av dov rädsla över staden. Som ett svagt dis, knappt synligt, men tungt närvarande.

Det första jag gjorde var att skriva till en av mina närmsta vänner som bor i Stockholm och arbetar på UD, precis i närheten av Drottninggatan. Hon var i säkerhet, inlåst på kontoret med sina kolleger. Rädd och ledsen, men åtminstone inte ensam.

Jag kan fortfarande inte förstå hur sådan här ondska kan äga rum. Hur någon kan ta ett sådant beslut. Att medvetet ta ett fordon och köra in i människor. Meja ner människor.

Bara dagar efter gasattacken i Syrien.

Två veckor efter en liknande attack i London.

Medan högerextrema strömningar fortsätter dra över kontinenten.

Det gör det svårt att inte tappa hoppet.

På sociala medier visar människor sitt stöd, och personer i närheten kan visa sig som säkra. Det gör mig tacksam för vår tids snabba kommunikation. Den kan spela en farlig roll med, jag är medveten om det. Efter några timmar hade alla jag känner i Stockholm markerat sig som säkra. Jag hoppas detsamma gäller för dig.

Vi har båda pratat mycket om havet som läkande kraft. Det hjälpte mig även denna gång, att titta ut över det och låta sinnet vila från sorgen. Låta tankarna sakta vandra kring denna, för mig oförståeliga, delning mellan oss människor. Det enkla i oändligt vatten, eller en sten i handflatan, som ger tröst. Kanske just för att det ter sig så okomplicerat, så naturligt, så enkelt. Jag tyckte så mycket om att läsa din berättelse om mötet med kvinnan i hotellbuffén. Jag vill skriva se, att jag fick se din berättelse, för jag får en så tydlig bild av hur det var. Som om jag varit där och stilla observerat er i tystnad. Känt lukten av bönorna och betraktat mötet mellan dessa två, främlingar för varandra, i olika åldrar och med olika bakgrund, som delar med sig av sina historier över frukostbuffén på ett hotell i Brighton. Kanske kan vi med sådana små möten komma lite längre i att minska dessa splittringar. Ja, jag tror det.

På franska säger man tu me manques när man saknar någon. Verbformen är omvänd, så det betyder snarare du fattas mig än jag saknar dig. Jag har alltid tyckt det låter så vackert. I orten jag växte upp sörjer man och stöttar varandra efter bussolyckan. Anordnar minnesstunder och samlar ihop pengar till de drabbade. I Stockholm öppnade människor sina hem för främlingar efter detta hemska, och på Drottninggatan sprang orädda fram och hjälpte de som var i nöd. Det var en självklarhet. Det är i alla fall något väldigt vackert, mitt i allt det fruktansvärda. Hur vi människor har förmågan att bära varandra när det är svårt. Mina varmaste tankar går ut till dessa hjältar och till alla de drabbade. Och till dem, som nu fattas oss.

När du läser detta sitter jag förmodligen på flygplanet hem till Sverige. Jag bokade resan i februari, för att kunna vara hemma i Sverige över min tjugofemårsdag. Det känns skönt nu, att jag är på väg till mina närmaste när något så tragiskt har skett. Jag hoppas du på ett eller annat sätt får samma möjlighet, och att de människor du känner i Stockholm var, och är, i säkerhet.

Ta hand om dig,
Agnes


Läs brev ettbrev tvåbrev trebrev fyrabrev fembrev sexbrev sju och brev åtta samt en intervju med Agnes och Emelie.