K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Emelie Jonson och Agnes Brusk Jahn är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av deras äventyr i brevform, ny publicering varje fredag. Om du mot förmodan missat tidigare korrespondens hittas samtliga brev här nedan. Trevlig läsning!

Brighton, 7/4-17

Kära Agnes,

Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Jag ska försöka göra det utan att det blir alltför spretigt men litar på att du försöker hänga med så gott det går oavsett. Likt ditt senaste brev blir det nog lite som en dagbok, det här. För att det återger alltihop mer sanningsenligt än någon annan form möjligen har kapacitet till.

Tack för att jag fick vara med på en helt ”vanlig” dag i ditt liv. Jag tror att vi har en gemensam nämnare i havet som en källa till trygghet.
Det är en vanlig dag på hotellet. Tisdag, mer specifikt. Majoriteten av gästerna har kommit och gått, vi vet på ett ungefär hur många vi väntas ta emot varje morgon. En äldre kvinna kommer in, ser ut att vara en mormor eller farmor. Hon ställer sig för att ta bönor, så klassiskt engelskt och i mina ögon oförståeligt. Av alla saker man kan äta. Jag jobbar i frukostbuffén, på hotellet. (Och som servitris på caféet, för att förtydliga det.)
Samtidigt som hon fyller sin tallrik börjar hon mjukt fråga mig om allt möjligt. Har öppna, intresserade ögon. Undrar vem jag är, vad jag gör i Brighton, hur gammal jag är, om familj och kärlek. Själv är hon tvilling, fast hennes syskon dog tidigt. Hennes man har varit militär sedan unga år, de har därför rest mycket. Hon är bara här för att besöka en vän. Fyller snart 75.
Vi står där i minst tjugo minuter. Jag är en skör sak denna dag och är därmed extra öppen för distraktioner. Hennes öppenhet tycks typisk för äldre men även som en utmärkande del av hennes personlighet.
Hon säger så mycket på så kort tid. Att det kommer ordna sig till slut. En av fördelarna med att vara gammal är att man får säga sådant. För man har upplevt alltihop, om och om igen. Överlevt och mer därtill. Hon lämnar mig mer hel än jag var när hon kom.
Det bästa med att jobba på hotellet är nästan de sista tjugo minuterna av varje pass. När allt är undanstoppat i kyl och frys, diskat och torkat. Då får jag ta på mig mina hörlurar och sopa golvet. Det är rätt ansträngande faktiskt, speciellt om man försöker göra det i ultrarapid.
Därefter själva höjdpunkten: moppa alltihop. Högsta volym i hörlurarna och mina allra hetsigaste låtar. Eller bara välbekanta, beroende på. Sveper sedan nästan våldsamt över alla ytor, rör mig i takt med musiken i en vit, nu inte lika tillknäppt, skjorta och svarta kostymbyxor. Som i en egen värld för en stund, med ett syfte fast fritt sinne.

Jag har med mig en ackord-bok hit till England, fylld med alla Håkan Hellströms låtar. Ibland övar jag själv, annars ber jag Emma sätta sig bredvid mig i sängen. Hon hade kunnat rabbla varje textrad i sömnen. Sedan fumlar jag lite med fingrarna över strängarna tills de hittar rätt allt snabbare, medan hon får melodin att låta rätt. Sedan gör vi det ihop och då låter det som en lite repig men oerhört älskad gammal CD-skiva.
En kväll äter vi mat hos Alvas jobbarkompis. Han är italienare och slänger lite nonchalant ihop en svamp-risotto. Det är en underhållande blandning människor där. Alvas mamma är på besök och har prompt bjudits in och en av jobbarkompisarna har lyckats få dit en tysk tjej på någon typ av första dejt. Av misstag dock, han ger oss panikslagna blickar om vartannat.
Själv är jag tusenfalt trött efter en lång jobbdag och äter upp hela min portion på nolltid. Det smakar som himmeln och jag vilar huvudet i ena handen, sittandes på fönsterkarmen, medan de andra äter i normal takt. Mina ögonlock är så ofantligt tunga. Alvas mamma petar lite på mig och säger att jag borde lägga mig i soffan istället. Får höra något i stil med ”lilla hjärtat då” och blir klappad på. Det är så familjärt att jag somnar till där med huvudet mot en mörkblå kudde, med ljudet av gruppens småprat som bakgrundsbrus.
När jag jobbar på caféet får jag stå i kassan en dag. Jag är fortfarande ovan vid det men försöker sänka förväntningarna på mig själv, skjuta undan nervositeten. Då flyter det på bra, jag hanterar en hel kö av människor under lunchen, metodiskt och utan större problem.
Vid ett tillfälle hör jag inte vad en kvinna ber om dock, hon får upprepa sig två-tre gånger och jag ursäktar mig rodnande med att jag är svensk, fastän det egentligen inte förklarar speciellt mycket. ”I’m Irish,” kontrar hon då och blinkar menande. Som om det är helt logiskt att våra två accenter krockar och att situationen uppstått. Jag ler lättat, tacksam över hennes räddning. Hon skrattar varmt som svar.
Jag behövde förtvivlat förändra något för ett tag sedan. Så jag klev in i en liten ljus frisörsalong, fick en tid senare samma eftermiddag. Mötte upp Alva och Cecilia som hade picknick på stranden så länge. Letade stenar till min inte längre så nätta samling medan de åt choklad och vindruvor.

Varje gång jag är vid havet hittar jag åtminstone en sten som ligger behagligt i min handflata. På ett sätt som känns trösterikt om jag kramar till eller bara distraherat låter den rotera med hjälp av fingrarna. Bär den därefter i jackfickan resten av dagen. Lägger den vid alla de andra när jag väl är hemma i lägenheten igen.
Efter det fann jag mig själv i en snurrbar stol, framför en kvinna med rufsigt rött hår och stora ögon. Det var något auktoritärt och markerat över hennes uppenbarelse. Hon liknande någon men hur febrilt jag än sökte i huvudet kunde jag inte förstå vem. Jag kände mig lugn i hennes närvaro även om hon sällan log.
Hennes mamma lämnade sin hund hos oss efter två timmar, när jag var sist kvar. Den var liten och vit och försökte konstant vifta bort sin lugg från sina klotrunda mörka ögon.
Medan frisören sköljde bort färgen ur mitt hår ställde den sig vid sidan av mig. Då nickade jag lätt, godkännande, och sedan befann sig en mjuk liten varelse i mitt knä. Jag klappade den varsamt. Höll upp benen så att den inte skulle kunna halka ned medan jag halvlåg i stolen med nacken vilandes mot handfatet. Kände värmen från den nätta kroppen. Lugnet. Som om den visste.
När folk här sett hur jag ser ut efter att jag färgat håret har de blivit lite förstummade, på ett fint sätt. Någon kände inte igen mig först, fick titta två gånger. En annan sa att mina ögon ser ännu grönare ut nu. En tredje visste inte ens att jag hade gröna ögon innan jag färgade det. Ytterligare en sa att det ser ut som om jag alltid haft det och ryckte lite på axlarna.
Själv ser jag något i spegeln som skiljer sig från vad som alltid varit förut. Jag väljer själv vem jag vill vara. Jag är min egen före jag är någon annans. Önskar jag kunde lägga den känslan i en låda och skicka till dig. Det och mjuka, vackra saker att röra vid när olyckliga perioder drabbar dig. Att kanalisera ut det i skrivande, målande eller bara precis vad du känner för är nog mina främst tips. Ring din brorson eller annan liten varelse.
Eller. Gå till havet. Havet havet havet.

Ta hand om dig,
Emelie


Läs brev ettbrev tvåbrev trebrev fyrabrev fembrev sex och brev sju samt en intervju med Agnes och Emelie.