K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Agnes Brusk Jahn och Emelie Jonson är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Det här är Agnes senaste brev, det femte i serien.

Aix-en-Provence, 2017-03-17

Kära Emelie,

Jag blev vän med George. George är en underbar gammal man som talar sin breda provencalska dialekt med nasal röst. Han leder skolans aktiviteter, såsom utflykter till Nice och Avignon. Jag spelade boule, eller pétanque som det heter här, med George och några från skolan häromdagen. Mina pengar var slut så jag fick spela på krita. Den första matchen spelade jag väldigt bra, och de började kalla mig ”Mademoiselle Pétanque”, men efter det fick jag prestationsångest och det började gå dåligt. George skrattade gott när jag gick från att samla ändlösa poäng till inte ett enda, och sa att nu behövde jag en pastis. Han bankade på en garageport som öppnades. Där bak doldes en bar med en bartender som såg ut att ha stått där sen andra världskrigets slut. Han och George delade anekdoter med oss andra medan pastis nr 51 radades upp på bardisken. Det var en fin kväll, och pastisen värmde gott i kylan när eftermiddagssolen lämnat oss.

Vad fint att få läsa om människorna på din skrivkurs, deras olika bakgrunder och karaktärsdrag. Det kan jag relatera till mitt klassrum här i Aix-en-Provence där vi, i alla våra samtal och jämförelser av samhällen, kunnat få en fördjupad förståelse för ämnen som jag tror varit svår att finna annars. Jag har flera gånger fascinerats av det spektra av karaktärer och historier som en kan finna i sådana här sammanhang. Sabine, den schweiziska vänsterradikalen som spelar cello och under sin tid här förälskat sig i en fransk jazzmusiker. Hon kämpar varje dag för att inte kontakta honom då hon har en älskad pojkvän sen nio år hemma i Zürich. Alberto, från Brasilien, med glasögon så tjocka att hans snälla ögon ser gigantiska ut bakom de svarta bågarna, yvigt, grått hår och mycket humor som jag inte alltid förstår på grund av hans starka portugisiska brytning. Sandra, en timid och varm kvinna från Maine, som alltid ser alla i rummet. Sandra har hunnit se 17 biofilmer under sina fyra veckor i Aix. John, som alltid svarar ”Je suis New Yourkais” när någon frågar om hans nationalitet, älskar pétanque och läser franska för att senare kunna arbeta för Läkare utan gränser. Rey, en ung kille från Japan, som ska utbilda sig i fransk rätt och studerar flitigt varje dag. Jag har träffat många intressanta människor under min tid här, och jag kan så känna igen mig i det du skriver om hur klassrummet förvandlas till en trygg zon där allas olikheter accepteras. Visst är det fint?

För två veckor sedan kom en vän till mig hit. Marije, heter hon, och vi träffades på just en sån här resa. Det var tre och ett halvt år sedan ganska exakt. Jag var 21 år och åkte till Montpellier, södra Frankrike. Montpellier är en underbar liten stad. Kullerstensgator, fontäner, katedraler. Där träffade jag Marije – vi gick i samma klass. Marije är holländska men bor i Belgien där hon studerar juridik. Vi klickade med en gång och umgicks i stort sett varje dag. När hösten kom höll vi någorlunda kontakt på Facebook, så där som en gör några gånger, du vet, innan det rinner ut i sanden. Men så kom nästa sommar, och jag var rastlös. Jag skrev till henne och frågade om hon ville mötas upp i Paris en helg, och hon sa ja. Vi hyrde en liten lägenhet och på den lilla helgen kom vi varandra närmre än någonsin förut. Vi förstår varandra, trots att vi är så olika på många sätt, och trots att vi bor länder isär så är vi bland varandras absolut närmsta vänner. Är det inte fascinerande? Efter helgen i Paris bestämde vi oss för att det skulle bli vår grej – att mötas upp i olika städer i Europa minst en gång om året. Sen helgen i Paris så har vi mötts upp i Göteborg, Berlin, Amsterdam, Paris igen, Biarritz, Leuven och nu Aix. Många gånger när vi ses så struntar vi i alla turistiska krav, tar sovmornar till 12 och äter frukost i två timmar, går på konstmuseum, dricker mängder med vin och pratar om allt som går att prata om. Det är fint. Jag är väldigt lycklig över att ha henne i mitt liv.

Jag känner så väl igen dina funderingar kring om det en skriver blir för fokuserat på en själv, det en känner till, och rädslan att det därför blir snävt. Jag är på många sätt likadan. Alla känslostormar, alla demoner, allt det bränsle som får mig att skriva är också det enda jag tycks kunna skriva om på riktigt. Jag tror att det vi gör nu ger en fantastisk möjlighet att bredda just detta. En möjlighet att sätta sig in i mer, för att kunna skriva om mer. Som en skådespelare som lär känna sin karaktär, och förvandlas till den. På samma sätt tror jag vi som skribenter kan klä oss i nya ansikten genom skrift, och lära oss att skriva om annat än det som är oss familjärt från början. Du frågade mig om när jag förstod mig på mitt eget skrivsätt. Jag kan mycket relatera det till din berättelse om Emilys ofrivilliga dikt. Jag kan inte säga att mitt skrivande är definierat, men skrivandet gick från bara nerklottrande ord till texter som av en slump. Eller, de började som bara ord av känslor – rena uttryck – nedklottrade som i desperation av att förstå någonting. Det var först senare när jag läste igenom dem som jag förstod att de var, eller kunde bli, riktiga texter. Som en felstavning på telefonen som autocorrect ändrar till ett helt annat ord, vilket plötsligt ändrar hela meningen till något helt annat, något bättre.

När du läser detta har jag redan lämnat Aix-en-Provence. Två månader har passerat. Människor har kommit och gått, som alltid i dessa språkskolor där en betalar per vecka. Just nu har jag två vänner från Sverige här, och jag märkte hur jag i deras närvaro gick från vardag till semester. Plötsligt bor jag inte i Frankrike längre, plötsligt är det istället vi tre som är här på en weekend tillsammans och njuter av moules frites, macarons, marknader och picknickar i parken. Det ger mig perspektiv på att jag faktiskt lever här, just nu. Att det jag har annars är en reell vardag, ett riktigt liv här i detta främmande land. Det är fascinerande, på gott och ont, och jag fann ett plötsligt lugn i det. Nu åker jag tillbaka till Göteborg för några dagar, sen åker jag till Biarritz igen. Tillbaka till havet, som jag längtar så till. Med våren växte Aix till ett hem för mig, även om det aldrig känts lika naturligt som Biarritz gjorde från sekunden jag klev av planet. Jag kommer sakna att spela pétanque med George och de andra från skolan. Jag kommer sakna de ändlösa kvällspromenaderna mellan de trånga gränderna. Jag kommer sakna människorna som kommit och gått. Och jag kommer sakna det sepiafärgade gryningsljuset.

Nu bär det av mot nästa hållplats i detta sökande.

Allt gott önskar jag dig, jag ser fram emot att höra vad som händer hos dig på andra sidan engelska kanalen.

Kramar,
Agnes


Läs brev ettbrev tvåbrev tre, brev fyra samt en intervju med Agnes och Emelie.