K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Agnes Brusk Jahn och Emelie Jonson är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Här läser du Emelies senaste brev, det fjärde i serien.

Brighton and Hove, 10/3-2017


Kära Agnes,

Jag vet vad du menar med att undvika skrivandet, inte öppna dokumentet med stort D. Det händer att jag söker efter ett svar på min kramp i gamla texter. Slutar oftast med att jag suckandes konstaterar att jag tappat stinget dock. Vilket är att dramatisera allting lite väl. Jag tror starkt på att man inte kan tvinga fram, schemalägga, kreativitet. Visst krävs det disciplin för att skriva en bok eller en novellsamling men den mytomspunna inspirationen har inget telefonnummer man kan ringa. Vi kan inte be den möta oss vid Starbucks nästa måndag för några timmars välbehövligt snack. Inspirationen är mer svårflörtad än så. Så prokrastinera utan dåligt samvete. Då finns det större sannolikhet att denne känner sig åsidosatt och slår dig i bakhuvudet.

Igår var jag på min kvällskurs i kreativt skrivande. Varje tisdag mellan sju och nio så sitter jag i ett klassrum, med bänkar klassiskt formade som ett U. Jag är yngst där. Omgiven av främlingar i alla möjliga åldrar. Två killar är snäppet äldre, kanske 22-23. De spelar i varsitt band och skriver låtar. En spelar bas, den andre sjunger och spelar gitarr tror jag. Det finns även en karismatisk duo bestående av en nätt, snaggad, kille i färgade glasögon och en man med tofs. Den senare nämnda pratar så ofattbart mjukt hela tiden. Han antecknar i ett jättelitet block när vi gör skrivövningar, jag brukar fastna där med blicken. Det tycks liksom försvinna i hans händer.
Sedan har vi Emily. Hon är tvåbarnsmamma men ser ung ut. När hon läser upp sin text, förra veckans läxa, låter det som hon sjunger. Slutet av varje mening hakar sig fast i föregående. Texttypen skulle egentligen vara berättande men det är definitivt ingen som klagar. ”Jag vet inte varför det plötsligt rimmade,” säger hon när vår förtjusta lärare påpekar det. Efteråt frågar jag om hon brukar skriva dikter. ”Jag brukar inte skriva alls, har aldrig läst en dikt,” svarar hon då generat. Tänk hur fort karaktäristiska stildrag kan ge sig tillkänna. När förstod du dig på ditt eget skrivsätt? Även om det alltid förändras och utvecklas? Jag tror jag började förstå lite mer runt 17.
När jag läste upp min text på kursen stammade jag ibland. Kinderna brann. På gymnasiet brukade det inte vara några problem alls. Kanske för att det svenska språket är min hemmaplan. Jag kan dess konturer instinktivt. När jag hade läst klart svalde jag hårt. Det är så obekvämt att våga stå i centrum men det är väl just det som är poängen. ”Du är otroligt skicklig på att göra lyssnaren, läsaren, i högsta grad deltagande,” kommenterade läraren. ”Jag-perspektiv, presens, det är så vi når en drabbande emotionell effekt,” avslutade hon därefter, samtidigt som hon blickade ut över resten av klassen.

Jag skriver som jag vill läsa, har jag insett. Jag är så pass känslobaserad som person att jag söker efter karaktärer att knyta an till, vill se fragment av det allra innersta i en annan, om så fiktiv, varelse. Känna igen mig i eller fascineras. Kommentaren från läraren glödde trivsamt inuti; ett försiktigt växande självförtroende ifråga om att skriva på engelska.
Är mitt ständiga fokus på vad som känns för snävt, rentav fegt, egentligen? En skicklig skribent ska kunna skriva om annat än vad individen själv är familjär med. I mitt fall är känslostorm ständigt huvudkaraktär. Det behövs mer än ständigt oväder för att trollbinda en annan människa. Övergångar, kontraster. Ett trovärdigt sammanhang.
Jag var inte ensam om att bli nervös av högläsningen iallafall. En äldre man, som har en humoristisk klang på allt han skriver, verkade först avslappnad. Tills min blick fastnade vid hans fingrar som darrade kopiöst. Då noterade jag även att de små musklerna i hans ansikte ryckte. Kvinnan med den blonda pagen började även hon starkt men mot slutet bar inte rösten henne. Det är ytterligare en dimension av nakenhet att personligen gestalta orden man så varsamt satt ihop. I jämförelse med när någon annan läser dem tyst för sig själva.
Desto fler lektioner som passerar, desto mer känns gruppen som en slags skrivfamilj. Det är nästan absurt att sitta där, omgiven av nya människor som talar ett annat språk i grunden, i ett nytt land; men ändå känna sig trygg. Vi är sammanlänkade på grund av att vi på olika vis vill utveckla vår förmåga att skapa, beskriva. För att vi är förtjusta i det på individuella sätt.
Efter kursen stod jag och gungade i takt till musiken i mina hörlurar medan jag väntade på bussen hem. Det regnade, som det har gjort konstant både idag och igår. Det gör luften ren, får kroppen att kännas mer. Jag använder inte paraply, vill se och känna maximalt. Lite ironiskt med tanke på att jag under gymnasiet startade ett företag som sålde just paraplyn. Regnjacka har jag dock men det är mest för att jag tycker om den mörkgröna färgen.

Det känns som jag äntligen lärt mig njuta av mitt eget sällskap. När det har regnat sådär mjukt flera dagar i sträck och det känns som om min inre sjö ligger spegelblank. När Brighton och myllret av liv på gatorna, oavsett dag eller tid, ter sig helt normalt. Här är jag, mitt i allt det där. Jag är en liten del i ett större pussel men jag är en självständig bild med.
Hälsa ett sent grattis till din brorson från mig. Kom ihåg hur många födelsedagar han kommer fira, hur många du kommer kunna närvara på! Angående vår krackelerade värld får du tänka på att det är sådana som han, den lilla fina, som är framtiden. Vi och dom. Nya generationer. Njut av Aix-en-Provence åt mig med och utvecklas i din alldeles egna takt. Vi hörs snart.

Varma hälsningar,
Emelie


Läs brev ett, brev två, brev tre och en intervju med Agnes och Emelie.