K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Agnes Brusk Jahn och Emelie Jonson är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Det här är det tredje brevet i serien, författad av Agnes.

Aix-en-Provence, 2017-03-03

Kära Emelie,

Samma dag som Benoît Hamon blev vald till presidentkandidat för det franska socialistpartiet fyllde min brorson tre år. Ute rasade världen mot Trumps inreseförbud, och allt jag kunde tänka på var att jag inte var där för att sjunga för min brorson på hans födelsedag. Inte där för att ge honom en present. Inte där för att se honom blåsa ut ljusen på tårtan. Så smärtsamt nära längtan blir, när något så konkret som en födelsedag äger rum.
Våren börjar bryta fram här i Aix. Det känns i den ljumma luften, och det syns på träden. De har knoppar. Vissa har redan börjat bryta ut, medan andra tycks blygt vänta. Vänta på något. I deras väntan ligger Aix som under ett sepiafilter. Allt går i mjukt brunt. Inte som det vemodiga dis Göteborg har vid denna tid, mer som en vilsam skymning. Eller gryning, kanske. Staden förbereder sig på ljuset som ska komma. På explosioner av färger. På turister och nya leenden. På studenter som åker hit för att uppleva det jag gör, det vi gör, just nu. En ny plats. Ett äventyr.
På nyheterna berättas om företagsledare som protesterar, om demonstrationståg, om Iranavtal, om sju döda ungdomar i ett hus i Tyskland. I Rinkeby har det varit upplopp och världens politiska sidor vänder sig emot varandra i vad allt detta betyder, vilka vi är, vilka de andra är, vilka som har rätt och vilka som har fel. Men här, här tycks allt så stilla. Det enda jag hör, när jag skriver detta, är suset från kylskåpet här i min lilla studio. Suset, och grannar som går omkring inne i sina lägenheter. När även det tystnar hör jag bara tinnitus, som ett eko av dagens alla intryck.

Hela världen verkar så arg, så olycklig, så blind. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Ändå så är det så svårt att greppa här, i denna lilla bubbla, denna oas. Jag lyssnar på radion om mornarna och jag läser tidningarna på eftermiddagarna. Jag följer med och jag tar in. Ändå. Ändå tycks allt så främmande härifrån. Som om nu, när jag inte är i min verkliga värld, då är inget riktigt verkligt. Som om jag har lämnat verkligheten för denna lilla oas. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Ibland har jag haft långa nyhetsstopp i mitt liv, för att jag inte har klarat av att läsa om allt det hemska som sker. Ändå återgår jag alltid, för jag tycker att det är ett ansvar en har gentemot samtiden. Ansvaret att veta vad som försiggår i världen. Ansvaret att förvalta denna kunskap och använda sig av den. Men ibland gör det bara för ont. Ibland måste en ta skydd vid en oas som denna, kyla sig under palmerna och dricka av det rena vattnet innan en kan fortsätta. Stärka sig.
Det känns som om även jag ständigt går och väntar på något, likt Aix väntar på våren. Jag vet inte vad. Som om jag söker efter något. Jag försöker hitta det genom att uppdatera tidningarnas webbsidor, lyssna på radio och se på dokumentärer. Jag försöker hitta det genom att scrolla genom Facebook, och genom att kolla min mobil. Det hopplösa hoppet i att det en söker ska finnas i en mobilnotis. Jag försöker hitta det genom att skriva. Jag försöker hitta det genom att gå ut och dricka vin, på denna plats som inte är min. Genom att prata med främlingar, försöka lära känna dem. Genom att ta en till snus eller en till kopp kaffe. Genom långa kvällspromenader mellan de trånga gränderna. Men ännu står jag vilse. Vilse i oasen, som ekar tomt i sin brist på svar.
Jag hade gömt foton i väskan där jag förvarar mitt pass. Foton på min bror och min brorson, gamla foton på min familj, foton på vänner – nya som gamla. Jag blev glad när jag hittade dem, och satte upp dem på väggen. Ett försök att göra denna plats lite mer till min. Plantera minnen från andra platser här i denna nya. Behålla det som är min historia och försöka väva samman de former som stöpt mig, med alla nya intryck som jag vet kommer förändra mig än en gång.

Många eftermiddagar ägnar jag åt att försöka skriva på mina noveller. Flera är nästan klara nu, men ibland tar det stopp. Ibland gör det som ont att skriva, och jag måste fly ifrån det. Har du någonsin upplevt det? Jag gör allt för att undvika att öppna ett enda worddokument. Istället prokrastinerar jag – jag städar, handlar, tvättar, promenerar, läser. Ibland prokrastinerar jag genom att skriva på alla andra sätt än de nödvändiga. Jag köper vykort och skriver dem. Jag skriver ett SMS, ett mail, ett Facebookmeddelande. Ibland sätter jag mig bara med min anteckningsbok och låter orden flöda utan sans. De tycks trivas bäst just nu, orden, om de bara får ströva fritt. Men jag antar att det är vanligt för alla som skriver. Det är ju för de fria orden vi gör det, inte för efterredigeringen.
Solen skiner mjukt in genom fönsterrutorna och jag ska smutta färdigt på mitt kallnade kaffe innan jag går ut och låter solen värma mitt ansikte, så där som en gör under vårens första dagar. Jag hoppas att du har det underbart i England, att du njuter och utvecklas, och att du kan ta till dig allt det fina som sådana här upplevelser kan ge. Jag ser så fram emot fler av dina ögonblicksbilder, det vardagliga i äventyret.

Allt gott och många kramar,
Agnes


Här återfinns det första brevet och andra brevet samt en intervju med Agnes och Emelie.