K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Agnes Brusk Jahn och Emelie Jonson är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Här hittar du Emmelies första brev.

Brighton and Hove, 24/2-17

Dear Agnes,

Jag tror det är lätt att känna att den frihet man så hetsigt predikade för hemma i Sverige, de där talen om att behöva komma bort och se nya vyer, inte är fullt så easy-going som man trott väl på plats. Vi är många som har en rastlöshet som nästan känns medfödd och den slår lätt sällskap med förväntningar från omgivningen. Vad man borde göra respektive vilja med sin ungdom. Därför sitter du i din vitmålade studio i Frankrike och jag i min lägenhet, full av underliga tavlor och mindre smickrande färger, i England. Vissa dagar känns allting precis som förväntat, när man har hur många caféer som helst att välja på och möjligheten att äta pannkakor till frukost, lunch och middag. När man har så mycket tid att skriva, springa och läsa. Så få måsten.
Andra dagar är det som att hemlängtan, rotlösheten, är allt ens väsen består av. Som du skrev, ibland känns det som att man inte orkar växa. När jag har växtvärk utan dess like och min lillebror ringer till exempel. Berättar stolt att han var snabbast av alla på ett matte-test de haft. Eller när en av mina bästa vänner ska komma hem från Sälen över helgen och jag är ganska exakt 1357 kilometer därifrån. När min kärlek ringer och är helt vilsen av stress på grund av sin utbildning. Då önskar jag att var hemma igen.
Samtidigt. Vi kommer ju att återvända, eller hur? Säkerligen sakna det här. Äventyret i att våga. Jag tänkte att vi kunde skriva ned några händelser var för att fokusera på vad vi sett, känt, upplevt, tänkt. På mina anteckningar i mobilen har jag beskrivit sådant som jag hade funnit originellt ifall jag läst det i en bok. Faktiska händelser. Det blir som att måla upp någon form av ögonblicksbilder för dig, tagna med en osynlig polariodkamera.

”As long as there are slaughterhouses, there will be battlefields,” står det skrivet med krita på Churchill Square, mitt i stan. Leo Tolstoy. Hans teori är att så länge människan är kapabel till att döda djur, utan större eftertanke, är vi även kapabla till att döda våra medmänniskor. Jag var påväg från en karaokebar när jag såg citatet. Från att känna ett vagt puttrande i blodet av några öl till en fortplantande kyla genom kroppen. Jag kunde inte slita blicken från marken.

Jag jobbade på en pub för någon vecka sedan. Ett testpass. Lokalen hade grön-guldiga detaljer och på ovanvåningen fanns en cocktailbar där det bara spelades jazz från 1920. Jag stod och fingrade på ett ljus i väntan på den manager som skulle visa mig runt. En flicka satt och målade vid ett bord bakom mig. När jag sneglade ditåt mötte hon inte min blick, istället vandrade den blixtsnabbt mellan min ryggsäck och min vinröda vindjacka, kisade mot mitt hår. Blicken mot mig, därefter ned i pappret, följt av några hetsiga drag med pennan. Rynkade små ögonbryn, full koncentration. Jag försökte hålla mig för skratt. I ena sekunden är man en nervös 19-åring. I nästa ofrivilligt modell till en liten konstnärssjäl.

Jag spelar fotboll på onsdagar, inomhus i Brighton Youth Centre. Alla andra tycks vara från Spanien och åldersmässigt mellan 25 och 35 år. Det gör att jag känner mig lite som en utomjording men de är välkomnande på ett okomplicerat vis. Jag och en annan tjej synkroniserar snabbt vårt spel, vi gör mål efter mål. Jag kan inte låta bli att vråla glatt och hon ler snett tillbaka. Det är så speciellt att samspela med en främling. Hon har känsla, allting går inte nödvändigtvis snabbt men det är så koordinerat att det inte behövs. En annan tjej är lika duktig, de är inte jättemycket äldre och jag funderar på hur jag ska få dem att vilja adoptera mig som lillasyster. Efter träningen är jag helt slut. De två tjejerna kramas och jag inser att många i gruppen nog är rätt bra kompisar. Sedan blir kramen en intensiv och utdragen kyss inklusive allt och jag skrattar till inombords. Att vara lillasyster till dem båda kanske hade blivit lite underligt, nu när jag tänker efter.

Det är torsdag. Jag läser en bok jag fick i julkapp på caféet Bake out. Dricker en kopp varm choklad, den är bortom denna värld, magi på kopp. På radion spelas Adeles låt Someone like you. ”Don’t forget me, I beg, I’ll remember you said...” ekar Adeles röst i lokalen. En äldre servitris nynnar lite, det påminner mig om min farmors mjuka hummande när hon fokuserar. ”Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,” sjunger hon sedan med, relativt högt, samtidigt som hon förbereder vad som ser ut att vara en latte. Jag tittar nyfiket på henne. Det märker hon inte. Hennes ansikte är riktat ut mot gatan men hennes tankar känns längre bort än så.

Det sitter ett ungt par mittemot mig på tunnelbanan mellan Liverpool Street och Oxford cirkus. Jag ska hälsa på min styvpappas bror som bor i närheten av London. Kvinnan har röda vantar med renar på och lutar sig mot pojkvännens axel. Benen i kors med ballerinaskor och stickade strumpbyxor. Hennes ögonlock är slutna. Hans ena hand håller ett fast tag i den ihopvikta tidningen han läser medan andra handens fingrar rör sig mjukt i hennes hår. Som om det är ett invant rörelsemönster. De ser ut att höra ihop, på ett lätt synkroniserat och behagligt vis.

Se, vad mycket små ögonblick man kan samla på sig när man inte är hemma. Trots att det är jobbigt ibland. Trots att världen faller samman. Din tur, är så nyfiken.

Allt fint,
Emelie


Läs Anges första brev. En intervju med Agnes och Emelie hittas här.