K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Agnes Brusk Jahn och Emelie Jonson är två textintresserade medlemmar på varsin utflykt i världen utanför Västra Götaland. Under våren får vi ta del av äventyren genom deras brevkorrespondens, ny publicering varje fredag. Här läser du Agnes första brev. 

Aix-en-Provence, 2017-02-17

Chère Emelie,

Jag har varit två veckor i Aix-en-Provence när jag skriver detta, och för första gången sen mitt år utomlands så har Ensamheten slagit sig ner hos mig. Hösten som jag spenderade i Biarritz njöt jag av i fulla drag, men här, nu, är det någonting som är annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Dagarna ter sig likadant som de gjorde där. Jag går till skolan på förmiddagarna, sen äter jag lunch med klasskamrater och på eftermiddagarna skriver jag, eller hittar på någonting med en vän. Det är en fin vardag, ändå känns allting så tomt. Varför?

Studion jag bor i är vacker. Den är vitmålad, sparsamt inredd och har ett loft där sängen står. Den ligger precis utanför centrum så jag kan promenera överallt. Om kvällarna hör jag min brittiska granne prata i telefon. Jag försöker döva hennes röst genom att höja nivån på musiken, radioprogrammet eller filmen jag har på för tillfället. Extra grå dagar tar jag en cigarett under fläkten och placerar sen ut glas med malt kaffe i hela lägenheten, av rädsla för att min hyresvärd annars ska känna cigarettlukten och sparka ut mig. Hon är strikt.
Om dagarna skiner solen som vackra aprildagar i Göteborg. Maten är god och vinet är billigt. Mitt skrivande stimulerar, och franskan går framåt. Men detta är första gången jag är utomlands en längre tid och faktiskt längtar hem. Det är som en nyförälskelse som lagt sig. Du vet, när alla de där sakerna en först föll för nu istället börjar bli sakerna en vill bort ifrån. Nyförälskelsen i att ha lämnat att det välbekanta och istället söka sig till något nytt. Det jag förut längtade ifrån längtar jag nu tillbaka till. Det jag förut såg fram emot känner jag nu ingen lust till. Någonting i mig har förändrats. Där jag förut längtade efter nya bekantskaper saknar jag nu mina gamla. Det känns som att jag är trött på att vara rotlös. Jag orkar inte växa, just nu.
Utanför fönstret ser jag en svart katt korsa gatan och spottar genast tre gånger över axeln. Vinden viner och i natt vaknade jag av två starka åskknallar. Jag flög upp, genomsvettig och rädd. I mina drömmar var åskknallarna terror. Det fick mig att tänka på en dag hemma i Göteborg, när jag satt på spårvagnen. Två personer bakom mig diskuterade att någonting hade smällt i stan, och den ena sa: ”Det är i alla fall bra med att bo på Hisingen – man vet om det är en farlig smäll, som ett pistolskott, eller inte.” Rädslan som strömmar genom Europa, här i södra Frankrike som där, i Skandinavien.
Även i lilla Aix-en-Provence patrullerar militären på de mest befolkade gatorna. Jag höll på att gå in i en, med sitt gevär, igår. Jag undrade i min enfald om det var laddat. Om han hade kunnat råka skjuta mig, om jag råkat gå in i honom. Ändå lever människorna sina liv som vanligt och åtminstone jag, som utomstående, märker inte av någon terrorrädsla. Mer än hos mig själv. Den är inte stark, men jag märker hur jag vill hålla mig undan från stora evenemang, större städer och folksamlingar. I skolan diskuterar vi mycket politik och current events – Trump, Fillon, Le Pen, men sällan, märker jag, nämns terrordåden som ägt rum i Frankrike. Jag vet inte varför lärarna inte vill ta upp det. Kanske är såren ännu för färska.

Jag tycker om att vara här, det gör jag verkligen, och jag älskar att ha en vardag där jag får skriva och där jag har så mycket frihet. Det är inte heller det oroliga politiska läget som skaver i mig. Det är något annat. ”Skrivaren är ensam”, läste jag Marguerite Duras ord i ”Att Skriva”. Kanske är det skrivarens ensamhet som kommit över mig, och skulle gjort så oavsett vilken del av kontinenten jag befunnit mig. Det är en vacker ensamhet, i så fall. En nödvändig ensamhet. Kanske har istället behovet jag kände, när jag tog beslutet att flytta utomlands ett år, redan mättats. Kanske mättades det när jag var i Biarritz och nu är jag istället redo att återgå till mina rötter igen – låta dem gro djupare ner i jorden utan att behöva gräva upp dem så ofta. Kanske. Kanske är det bara att jag föll så handlöst för Biarritz, och att samma känsla inte har infunnit sig i Aix. Kanske saknar jag havet. Kanske.
Tills jag tagit reda på var skavet kommer ifrån ska jag njuta av allt som är speciellt med att vara här. Jag ska dricka espresso och San Pellegrino och ett glas billigt rödvin varje dag. Jag ska gå på jazzkonserter i Marseille med min schweiziska klasskamrat, Sabine. Jag ska testa alla lokala ostsorter och äta mer crème fraiche. Jag ska ta analoga foton med min engångskamera, på märkliga saker jag hittar. Jag ska försöka få målat lite, om den inspirationen hittar mig. Och jag ska skriva. Ja, som jag ska skriva.

Nu åskar det igen och jag måste koppla ur datorn. Himlen är svart som en decembernatt och då och då flimrar belysningen till här inne. Det får mig att tänka på serien Stranger Things på Netflix. Parallella universum och skeenden vi inte kan förstå oss på. Jag hoppas du har det fantastiskt, att ditt skrivande går bra och att du njuter till fullo i Hove.

Allt gott och många kramar,
Agnes


Läs Emelies svar. En intervju med Agnes och Emelie hittas här.