K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Allt började med en fundering kring ett ordspråk, eller idiomatiskt uttryck som det visade sig. Ett uttryck som jag hört och använt mig av under längre tid utan att grubbla så särskilt mycket över, klart som korvspad, ett utryck för något självklart. Men hur klart är egentligen spadet från en kokad korv?

ukrainaFrågor och funderingar växte fram kring fler uttryck och de svar jag fann skrevs ned med broderad tråd. Grubblerierna och broderierna blev bilder, illustrationer och tolkningar av uttrycken. Dessa broderier blev starten på mitt examensarbete.

Våren 2015 tog jag min examen från HDK vid Steneby och mina broderier visades på Steneby Exhibit, i Dals Långed, i trädgårdsföreningen i Göteborg, och senare under samma sommar på Almgrens sidenväveri, i Stockholm och på Glupsk, en matfestival i Fengersfors.

ukraina2Förra våren fick jag en chans att ta mig till Ukraina för att vara med på en textilutställning. Scythia, en internationell textilbiennal i liten stad vid namn Kherson vid floden Dnepr, några mil nordväst om Krimhalvön. Det var en chans för mig att visa upp mina funderingar i textil för resten av världen. Broderiet som följde med på resan var en stödmacka. Stor nog för någon att stötta sig på.

Motivet består av en inramad smörad brödskiva med ost och gurka på, mäter 130 x 70 centimeter och är uppbyggt av kedjestygn och sidentyger färgade av ekbark.

En stödmacka är en smörgås att stilla hungern med medan middagen tillagas. Men i tider som den här tänker jag mig den som något att luta sig mot, ta stöd ifrån eller anförtro sig åt.

Smörgåsens resa från lilla sömniga Dals Långed till Ukraina var möjlig med hjälp av stöd från Kultur Ungdom och det var en resa som gick i flera omgångar.

ukraina3Att skicka en låda stor som en ytterdörr genom halva Europa var klurigare än jag först trott. Men efter flertalet samtal till posten, tullverket och en handfull andra fraktföretag hade jag slutligen alla papper i ordning. Smörgåsen packades ner och en dag i början på maj skickades lådan ut ur landet och iväg på sin resa mot Kherson.

Ungefär en månad senare var det min tur att ge mig av. På min väg passerade jag Oslo, Paris, Warszawa och Odessa. Städer fulla av kultur och inspiration.

De tre första städerna kräver ingen presentation men Odessa var okänd för mig innan resans start. Det är en sydligt belägen stad vid kusten i Ukraina, en stad känd för en trappa, ett operahus och en sägen om apelsiner.

ukraina4UKRAINADen relativt unga staden Odessa bär spår av gamla strider, ruiner och ekonomiska problem. Palats blandas med ruiner och byggnadsställningar på var och vart annat hus men få som har pengar, ork eller tid att ta hand om byggnaderna. Landet har i omgångar erövrats av rådande makter och då när jag promenerade runt i staden började jag inse varför. 
Ukraina är lägligt placerat mellan Ryssland och Europa med en lång kust längs svarta havet. Jorden är bördig och dimma som kommer in ifrån havet gör det möjligt att odla långt in på sommaren.

Vanligtvis brukar det vara torka i juni, men när jag besökte landet var allt fortfarande i full blom. Träden prunkade i grönt och i vartenda skrymsle sköt blomställningar upp med färgsprakande blommor.

Men värmen var på ingång, dimman och regnet som föll de första dagarna höll värmen i schack så att promenader i de gamla kvarteren var möjliga men under min tredje dag i Odessa gav sig värmen tillkänna. Innan självbevarelsedriften i mobilen stängde av den visade termometern 43 grader och då hade klockan inte slagit tolv än. Hur varmt det än blev i staden verkade invånarna inte fly mot havet. Bussarna gick halvtomma och när jag väl var framme vid stranden låg den nästintill öde. Havet hade inte värmts upp än förstod jag när jag vadade ut i vattnet men det svalkade skönt mot hettan från solen.

ukraina5Så kom dagen då jag skulle fara vidare mot Kherson, allt jag visste var att det skulle finnas en busstation några kilometer från mitt hostell och att busen troligtvis skulle gå klockan tolv. På mitt hostell hade någon snott kartan över staden och skrivaren hade nyligen gått sönder, men genom mobilen kunde jag få fram en hyffsad vägbeskrivning. Vägen dit var inte så svår att finna men när alfabetet inte stämmer överens med ens egna är gissningar på gatunummer och destinationer helt hopplösa. Till slut fann jag stationen och frågade en man om han möjligtvis skulle mot Kherson, vi förstod inte varandra, några huvudskakningar senare fick jag fram ett papper med Kherson skrivit på kyrilliska. Mannen sken upp, självklart skulle han dit. Hans uttal på staden och mitt skiljde sig inte alls i mina öron, men jag måste ha sagt något helt annat. Jag tog mig en plats i en liten buss och funderade inte ens på att fråga när bussen skulle tänkas kunna gå, utan väntade tålmodigt på att bussen sakta fylldes på. När bussen var fylld, till den gräns att de som stod upp satt i knät på varandra började bussen sin färd österut.

ukraina6Ungefär sex timmar senare var jag framme, i utkanten av Kherson. Jag hade följt bussens rörelser via kartan på telefonen och när vi kommit fram till slutstationen hade jag hamnat på en stor parkeringsplats i staden utkant. Ingen av de som suttit på min buss kunde engelska och min ryska var obefintlig så telefonen blev min hjälp att hitta rätt. Tydligen så kunde telefonen berätta vart jag var utan att ha tillgång till internet, så länge jag inte förstorade eller förminskade bilden kunde den röda pricken visa vart jag var. Men vart jag var på väg fick jag hålla reda på själv.

Efter att ha cirkulerat kring mitt hotell fler varv än jag vill medge hittade jag äntligen in i receptionen. Trött och överhettad, vilket gällde för både mig och mobilen.

Samma kväll som jag anlänt till Kherson var det vernissage för textilutställningen, nästan alla medverkande var där. Det var textilkonstnärer från jordens alla hörn, arbetandes i alla möjliga tekniker. Galleriet myllrade av konstnärer, fotografer, turister och lokalbefolkning. Att stå där i myllret och fotograferas ihop med sin konst kändes overkligt. Jag hade kommit fram, smörgåsen lika så och nu var det över.

Veckan löpte på med seminarier, workshops och rundvandringar som arrangörerna för utställningen anordnat. En av rundvandringarna tog oss ut på en utflykt några mil utanför Kherson, där arrangören stolt visade upp att de odlat vin i området i mer än hundra år, vin som mestadels exporteras till Kina. Men jag blev mer fascinerad av mullbärsträdet som stod mitt på gården. Arrangören, Andrew, en textilkonstnär som sen 90-talet årligen arrangerat textilutställningar och seminarier i Ukraina, berättade att han när han var liten lekte med mullbärslarver som dinglade från träden. Produktion av silke och export av larver till Turkiet var en del av deras historia. Men nu har klimatet, människorna och avgaserna gjort att det var länge sedan man kunde se larver i träden.
Biennalen Scythia startades av Andrew och hans familj som ett sätt att förena och bevara textila traditioner kring svartahavet. Ett försök till att starta diskussioner kring miljöpåverkan och kulturarv, men de arbetar i motvind i en värld där hotet om krig finns några timmar bort och banksystemet korrumperats så att turister tar med sig hela reskassan tredubblad i kontanter.
Ylva Persson 
www.ylvapersson.se