K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

I projektet Minnesbilder - Sjuhärad möts KulturUngdom-medlemmarna och skribenterna Essa Karlsson från Borås, Klara Asklund från Herrljunga och Clara Larsson från Ullasjö. Alla tre har valt en plats och fotat denna, skrivit en text och låtit en annan i gruppen skriva ytterligare en text utifrån fotot.
En enskild men också kollektiv skrivande process där språk, plats och tolkandet möts. Foto, historia och minnen. Längtan, lämnade platser och återfunna berättelser. Parallellt genomförs också projektet i Skaraborg. Under maj månad får vi ta del av bilder och berättelser. I juni vankas utställning.

Kullerstensgator
under höga klackar
med snabba steg
som gick
ifrån tre glas vin
till tre glas till

det var ringar från glas på bordet
sju personer i rummet
rödfärgade tänder av läppstift
och stela skratt

jag balanserar mellan salongsberusning
och uppskrapade knän
röker cigaretten ner till filtret
och letar efter meningen med livet i ett överfyllt askfat

jag såg någon
som påminde om dig
han hånglade med någon annan
likheten var slående
golvade mig
jag fick skrapsår på insidan av bröstkorgen
för hjärtat försökte fly

så jag tog min jacka
gick ut i sommarkvällen
på vingliga ben
mot stora torget
och bort ifrån idén om dig

/Essa Karlsson



En förändring

Världen upplever ständig förändring, långsamt skiftar den från mörkt till ljust, från gammalt till nytt. Förändringar är långsamma, vi hinner ofta inte se eller bli en del av dem. Men ibland kan en förändring ske så snabbt att även vi kan uppleva den.

Världen började förändras, lösas upp och återställas, till en tid innan det konstruerade faktumet av samhörighet existerade. För vart år som passerade, steg haven. Deras fingrar sträckte sig upp för stränderna, och drog ner allt, vilket inte själv förändrades, till djupen. Byggnader, föremål, mark och sten, djur och monument, drogs ner under vågorna, till den dunkla gråa värld som vattnets fötter slipat mjuk. Haven blev en plats av mystik, ett hem för dem vilka drömmer om tystnad och mörker. Städer svaldes hela. Gamla byggnader står nu under ytan, spöken av det förgångna. Vågornas vind får flaggorna att vaja utanför affärsfönstren. Ytans ljus kastar solkatter på botten, som smidigt hoppar mellan vrak av bilar. Byggnadernas färg flagnar, enstaka stråk är vad som består av en förut utsmyckad vägg. Fläckar av gult, rött och blått syns genom vattnet, men vad målningen föreställde går ej att se.

När haven reste sig ur djupet, var marken tvungen att fly. Jorden, bergen, leran och sanden drog sig samman, sträckte sig mot skyn, och bildade fästningar över havets djup. Nya städer byggdes på taken av de gamla. Husen byggdes på höjden, bredden och längden, på sidan, ur och in i varandra, av trä, metall och sten. Av allt marken kunde ge. Broar byggdes mellan städerna. Långa tunna vägar flätade av trä och tråd, byggda för transport och flykt, för resor och mål, för då och nu.

Ovan världen av jord och sten sträcker himlavalvet ut sig. En värld av moln, skuggor och ljus. Solen formar väggarna och taken tillverkade av folket i skyn i deras rike av moln. De färdas med och genom skyn, men om de så önskar kan de leva under en öppen himmel, i ljuset av den brännande solen. Himlens folk kan dansa mellan gardinerna av norrsken, vilka de kan vira till band som håller broarna som binder himlen vid jorden, och jorden vid havet, stadiga.

Världens hav, himmel och jord var ej den enda vilket förändrades. Människorna blev någonting nytt, men även något gammalt, de blev en del av denna nya värld, sprungen ur det förgångna.

De vilka blev en del av havet, stod ner bland vågorna för att aldrig återvända till stranden. Ur deras lungor flydde luften, och det kalla havsvattnet tog sin rätta plats. Deras hud blev grå och kall som djupet. När din hand dras över en arm eller kind, känns det som den storslagna förödelsen när polarnas isar spricker under våren. Deras röster låter som forsens starka porlande över ditt huvud när du pressar dig mot bottens hala stenar i en flod under sommarvärmen. Vattnet kommer aldrig lämna deras lungor, det lever i dem.

De vilka ej drogs mot havet, eller flydde upp i skyn, fick skelett av trä och sten. För likt vattnet i lungorna hos sjöfolket, är stenen och jorden en del av markens stammar. De har växter och blommor i håret som lever med årstiderna, knoppar på våren, blommor under sommaren, vissna löv som viskar i vinden, och kala grenar under vintern. Deras kroppar knakar när vinden drar i deras lemmar, som ljudet av grenar vilka böjs och vrids i en sommarstorm. Ur deras sår växer det kristaller som fångar ljuset, river sönder det och sprider skärvorna över huden i miljoner små bitar. Världen, i form av trä och sten lever i dem.

Vinden svepte folket av skyn från jordens yta med en vänlig hand. De svävar genom skyarna och blickar ner mot den värld av hav och jord under dem, och upp mot en oupptäckt rymd av stjärnor. Deras hud är genomskinlig, man kan se rakt genom dem, likt vålnader i dimman. Huden och benen tar färgen av himlen bakom dem, de målas blå, grå, gröna, orange, röda eller nattsvarta. Svagt i vinden eller höga dån i stormen hör man deras röster. De följer med de vindar som blåser genom världen, de är fria att leva i den värld som lever i dem.

Världen har förändrats, den har skiftat från något nytt till något uråldrigt. Vi har upplevt en förändring, och blivit folk av djupen, marken och luften. Vi är åtskilda av de världar vi nu tillhör, men bundna i den värld vi delar.

/Klara Asklund