Studentens lyckliga sorgliga dag

Det var tolv år sedan nu. Jag skulle lätt kunna säga att det känns som om det var igår. Men det gör det inte. Det har hänt mycket sedan dagen då jag tog studenten. En av de första milstolparna i mitt liv. Första, inte sista. Även om det kändes så då. Tryggheten att gå i skolan, veta hur varje dag skulle bli och ha alla vänner omkring mig.

Vid champagnefrukosten skickades de nyinköpta studentmössorna runt i hela klassen för en sista hälsning i bläck. Inte en chans att vi skulle kunna glömma varandra. Någonsin. Oavsett vilken relation man hade till någon var det nu som om världen skulle gå under och att vi efter den här dagen aldrig mer skulle ses igen. Hälsningar som ha ett bra liv och kommer att sakna dig varvades med andra klichéer som lycka till i framtiden och kommer aldrig att glömma dig. Det var storhetstiden. Att ta studenten var makt. Vi var äldst på skolan, hade gjort det obligatoriska och var på väg ut i vuxenlivet. Men även om det kändes så då var vi egentligen långt därifrån.

Personalen i skolans matbespisning hade dukat upp till gemensam middag för alla avgångselever och lärare. Trerätters. Ettorna och tvåorna fick snällt titta på eller hålla sig borta medan vi sjöng om hur bra det var att gå i trean. En paus från bubblet. På skolans område var det förbjudet att dricka alkohol. Men i väskorna fanns ändå flaskor som vi tog med utanför gränserna. Vi var arton år och ägde världen. Vem skulle kunna säga något, det var ju ändå vår sista dag på skolan och betygen var redan satta.

Jag minns att jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut. Vad skulle hända sen? Efter den trygga bubblan som gymnasiet innebar? Jag trivdes så bra i korridorerna innanför de kommunala väggarna.

Vänner grät i korridorerna. Frampressade tårar för att visa hur mycket vi älskade varandra och inte förstod hur detta kunde vara slutet. Jag minns hur min storasyster sa att det blir ännu roligare på högskolan. Pluggandet skulle bli bättre, kårfesterna roligare och alla nya studentkompisar festligare. Jag visste att jag skulle läsa vidare, men trodde henne ändå inte. Jag var arton år och mitt i livet. Det var ju nu det hände. Idag vet jag att hon hade rätt. Det visste jag bara några månader senare.

I skolans aula fick vi en efter en våra betyg av rektorn, sjöng om studentens lyckliga dar och kastade våra mössor i luften. Det var ändå lycka. Det var början på något nytt.

Vi sprang ut på den uppbyggda scenen utanför huvudingången till skolan där föräldrar, syskon och övrig släkt stod och väntade med ett plakat med bilder på oss som små. Vi skrek fy fan vad vi är bra för hundrade gången den dagen och sprang sedan ner mot alla de som stolta och uppklädda stod och väntade på oss. Jag kände ganska snabbt igen de bulliga kinderna och det blonda håret jag hade som tvååring och sprang till klungan med personerna som var där för min skull. Runt min hals hängdes buketter, gosedjur, ballonger och champagneflaskor. Mer bubbel. Fotografering.

Vi lämnade familjerna och hoppade på flaket på lastbilen som vi utsmyckat föregående eftermiddag. Vita lakan med texter skrivna i målarfärg prydde sidorna. Ur högtalarna strömmade musik. Vi drack lite av bubblet som hängde i snören runt halsen och sjöng med. Genom hela kortegen skrek vi om hur jävla bra vi var. Alla stolta föräldrar hade förflyttat sig till stadsparken som var målet för kortegen för att återigen vänta tålmodigt på sina halvonyktra skrikande tonåringar. Mer fotografering.

Efter det fick familjerna åka hem för att förbereda mottagandet av oss när vi anlände ytterligare en gång till vår egen fest som vi bara hann stanna en stund på innan vi skulle iväg igen. Natten var ung, sista dygnet med gänget skulle utnyttjas till sista sekunden och vi var tvungna att verkligen skiljas åt på riktigt.

Jag var arton år. Mittemellan tonåring och vuxen. Mest tonåring. Visst är gymnasiet en otroligt viktig tid, inte bara utbildningsmässigt, men det som kommer efter är så mycket större. Ännu mer plugg, första riktiga jobbet, andra riktiga jobbet, kärlek som kommer och går ett tag till. Livet som bara börjat.

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM