Ett nytt perspektiv

Vi lever i ett speciellt samhälle. Storstäderna är fortfarande så pass nya för oss som individer att vi inte riktigt har funnit ett sätt att förhålla oss till det på. Vi har segregeringar i alla stora städer, både etnisk och ekonomisk. Man lär sig snabbt i storstäder vilka områden man skall hålla sig ifrån, att inte vara ute för sent. Kvinnor som utsätts för övergrepp får lära sig att de skall klä sig på ett visst sätt, att inte gå i vissa stadsdelar och att helst vara inne på nätterna. Samma sak gäller för män, med andra varningar. Rånrisk, gruppstryk och olyckor ter sig ofta på nätterna verkar det som. Runt om i världen existerar fortfarande utegångsförbud efter en viss tid.

Jag har varit oerhört mottaglig för skräckhistorier, och varit rädd för att gå ut på kvällarna. Oavsett om det var en kvällscigarett eller ett behov av riktig friskluft, så var jag rädd och beredd när jag öppnade ytterdörren. Jag uppmanades till att vara inne i tid som ungdom så att mina föräldrar slapp oroa sig om kvällarna. Nu reflekterade inte jag speciellt mycket, och såg inte riktigt skillnaden på gänguppgörelser i USAs Compton och uttråkade ungdomar i Sveriges grådassiga förorter. Rädsla är rädsla, händer det dem, händer det mig. Så när jag vid sextonårs ålder fick mitt första kvällsarbete var jag minst sagt orolig. Trots att jag då bodde i en väldigt trygg stadsdel, var oron ångestframkallande över att behöva smyga mig hem mellan 02 och 03 på nätterna.

När jag efter några veckor i arbete i Mölndal, utanför Göteborg, förstod att ingenting skulle ske när jag spatserade hem i skuggor och bakgator, så började jag slappna av. Jag tog tid på mig att gå hem, och såg någonting magiskt i att vandra i samhällets ruinliknande tillstånd. Som ett barn som prövar att vandra upp och ner för sin trädgård för första gångerna, så hittar man nya saker att titta på, att göra. För om nätterna i storstäder är du ensam, och de regler vi annars anpassar oss efter, de försvinner lite när ingen finns där att kontrollera om reglerna följs. Storebror sov och jag började ta nya vägar hem från jobbet. Jag balanserade på räcken och staket, klättrade över innergårdsavskiljare och lekte inte-nudda-mark. Ingen såg, så jag slapp vara orolig för att skämma ut mig. Och den korta sträckan mellan mitt arbete och mitt hem blev min lekplats. Det var magi över det hela. Eufori och adrenalin förde mig fram, snabbare och snabbare.

Så skulle jag flytta, och bestämde mig för att ge mig Mölndal en sista natt. Så jag samlade mod till mig, knöt mina sneakers extra hårt och satte igång min mp3. Den kvällen besteg jag klocktornet som tornar upp sig över Mölndal. Jag var fortfarande ny på fasadlekar och oerfaren, så att kyrkan var inslagen i ställningar för renoveringsarbete gjorde hela strapatsen möjlig. När jag nått kyrktoppen, satt jag och dinglade med benen och hänfördes av utsikten och magin som låg över hela Mölndal. Jag såg hela världen, var Kung över min stadsdel och kände det närmsta religiös eufori man kan komma utan att vara direkt troende. Den upplevelsen tillintetgjorde rädslan över att vandra i Mölndal om nätterna. Någonting föddes och någonting dog samma natt.

Jag flyttade till Borås, bytte ort, behöll arbetet för samma kedja, fast i en annan stad. Det var bara att börja om. Undvika att springa förbi delar av staden på vägen hem, samtidigt som man höll ögonen öppna för lekplatser för starka och viga. Under den sommar var jag vittne till sex inbrottsförsök, vandalisering och oräkneliga individer som verkligen förtjänade sin plats på en scen. För min del var det ett skönt avbrott i tankebanorna, att få kontakta polisen å inbrottsnissarnas vägnar, samtala med trötta och utslagna unikum till människor eller bara se graffiti födas av skickliga konstnärer.

Där började mitt intresse väckas. För, nattetid är spännande tid. När klockan slog tio-elva på natten så smög jag ut. Klättrade på hus, utforskade säkerhetsgränser och mina egna begränsningar. För var natt som passerade, så skedde någonting. Jag blev mer i ton med min stad, såg mer och förstod mer. Jag hade en garanterad tid på fyra-fem timmar per natt där jag var helt ensam med mina egna tankar, vilket jag numera är beroende av att ha. För varje ny meter av besegrade hustak så kom jag närmare kärnan av mig själv och förståelsen av min stads själ. Den fysiska skiftningen i perspektivet påverkar ditt inre precis lika väl som det uppenbara perspektivskiftet fysiskt.

Det jag vill säga är att vi borde testa våra fördomar lite oftare, se vad som finns att ge och se hur mycket relevans det finns i våra samhälleliga rädslor. Övergången till takklättrare har get mig enormt mycket, och det finns inget jag vill mer än att dela med mig av mitt paradis. Det finns definitivt tak nog åt alla. Tumregeln, att ingen vill dig illa, känns oerhört relevant. Efter sex års fasadklättrande och nattutforskande är jag fortfarande osårad. Så njut av hela ert kvarter, och inte bara timmarna under solsken.

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM