Nyårsafton i augusti

Skärpan flyter ut över hela bilden. Mycket som händer, många som rör sig. I bildens medelpunkt ser vi en suddig liten pojke, mitt bland andra barn som nu är hans klasskamrater. Små suddiga barn. Det är uppropning, första dagen i skolan, ettan. Min lillebror tittar inte ens i kameran, fingrar bara lite försiktigt vid sin namnskylt, prydligt skrivet på det som bara fröknar kan skriva. Även om fotografen hade lyckats hålla mobilkameran i ett stadigt grepp, väntat på att skärpan skulle ställa in sig, det hade ju verkligen bara handlat om sekunder, hade han förmodligen sett lika suddig ut ändå. Du minns väl? Känner du hur kroppen skruvar sig? Kommer du ihåg den där märkliga blandningen av rädsla, förväntan, entusiasm och nervositet inför din allra första skolstart?

Jag hade förmodligen inte känt något liknande tidigare. Det var så längesedan, jag kommer inte ihåg så noga, men jag är ganska säker på att situationen och känslan inför den var helt unik. Jag hade ingen aning om att känslococktailen skulle upprepa sig varje år, att vissa komponenter som till exempel förväntan skulle vara starkare än de andra något år eller att vissa augustimorgnar skulle kännas blytunga. När jag började ettan, augusti 1995, visste jag inte hur besvikelse smakade, den som skulle uppstå efter att hela sommarlov försvann och jag som hade lovat mig själv att återvända till klassen som en ny människa var fortfarande jag. Högstadiet, stå framför spegeln och dividera om huruvida jag skulle sminka mig till uppropet eller inte, jag brukade ju inte bära smink i vanliga fall, men om jag gjorde det den här gången och liksom gjorde en storslagen entré genom det så kanske Han skulle se mig? Hur obekväm jag skulle känna mig av att ha lagt för mycket blå ögonskugga som egentligen inte alls gick ihop med min hudton och ögonfärg men inte hade tid att göra någonting utan var tvungen att springa till skolan. Just det, ALLA JÄVLA GÅNGER  jag skulle springa till skolan, antingen för att lillasystern som jag behövde lämna på dagiset som praktiskt nog låg på vägen till skolan vägrade ta på sig sina stövlar (låg- och mellanstadiet) (om jag hatade henne!) eller helt enkelt för att jag segade mig och kom inte hemifrån förrän tio minuter innan lektionen skulle börja (högstadiet). Det visste inte jag, när jag skulle börja ettan: en ansvarstagande storasyster och kronisk tidsoptimist.  

När jag började ettan visste jag inte att sommarlovscomebacken till gymnasiet skulle vara den minst ångestladdade. Kanske inte till första året, men i varje fall till år två och tre. Gymnasiet skulle bli den roligaste tiden, äntligen skulle jag ha hittat min plats bland likasinnade knäppa skejtare. När jag och och bästisen från förskolan var små och söta och jämförde våra exakt likadan rosa camoryggsäckar med matchande pennskrin på vår första dag som ettor hade jag ingen aning om att sommarloven senare skulle bytas ut till städjobb på bilfabriker och att comebacken till vardagen skulle vara minst lika jobbig som när jag skulle återvända till högstadiet som den obekväma, missanpassade, självhatande trollhårstonåringen jag hade lovat att sluta vara.

Augusti. Tänk om jag visste att det aldrig skulle ta slut? Arton år senare och jag känner mig exakt lika suddig som min lillebror på mammas Instagrambild. Inte obekväm i min kropp, tack och lov för det, bara lite svag och ur form så som det lätt blir efter en sommar med bristande självdisciplin. Ingen klass att återvända till, men väl vänner att uppdatera om höstens planer. "För du har väl planer på gång?" Sommarlov har förvandlats till utdragna nyårsaftnar och augusti är den sista timmen då löftena ska utropas högt och självsäkert och arbetet med att infria dem ska påbörjas  i nästa andetag. Skaffa nya partners, nya jobb, bostäder ochrumskamrater och kollegor. Eller kanske inte. Samma gamla gymkort som förnyas, samma jobb eller utbildning och man känner att man bara har stått still medan alla andra har kört om en.

"Good luck chuck" vill jag säga till brorsan. "Nu börjar verkligheten på riktigt. Njut av att skolstartskänslococktailen mest kommer att bestå av förväntan och entusiasm de här första åren, sen får vi se vad verkligheten gör med dig." Men han skulle förstås inte fatta någonting. Ångest, vad är det i hans lilla lilla värld? Men jag ska ha tålamod. Någon dag kommer jag kunna säga: "Vet du vad? Snart blir det september. Allt faller på plats i september, promise" och jag kommer att rufsa till hans kastanjebruna hår sådär hårt men kärleksfullt som bara en ansvarstagande storasyster gör.  

LOGGA IN - BLI MEDLEM