För evigt kravmärkt

Jag såg henne. Jag såg alla hennes rörelser utan att tappa ögonkontakten. Lowkicken mot mitt högra lår, den snabba vänsterkroken och slagkombinationen som följde. Hjärnan var nollställd, komplett blank, fylld med varm tomhet. Ingen rädsla, inga krav, inga dömande tankar om min hållning eller om min teknik. Kroppen bara följde med, duckade och svarade genom ren känsla och fokus. Hela passet igenom, som en utomkroppslig upplevelse. Dopaminhalten var skyhög. Efter passet höll jag på att spricka av nöjdhet.

Två dagar senare och allt var som vanligt igen. Virrig i både sinne och kropp. Jag hade sett fram emot träningen så mycket, var så angelägen över att uppnå samma känsla av kontroll och fokus. Hur gjorde jag sist? Vad tänkte jag på? Är jag spänd i nacken? Gud vad jag är långsam på att ducka undan idag! Haha, vad var det för nån spark jag försökte med där?

Tänkte, dömde, tänkte, dömde.

Att ha krav på sig själv är bra. Jag är av den bestämda åsikten att många har för låga krav på sig själva. Halvtaskiga prestationer när excellens ligger inom räckhåll. Varför inte eftersträva det absolut bästa? Varför vara medioker när man kan vara ens bästa möjliga jag? Hello, perfektionism! Samtidigt är jag så bittert medveten om att krav snabbt kan svida om och bli ett dödligt gift. Mitt dödligaste gift, till och med. Ljudlöst, utan att märkas, läcker den ur sin behållare och fläckar ner som bläck. En aggressiv drog som förvränger synfältet och borrar ner sina tentakler i varenda positiv tanke, spränger in bläcket och tar över. Trycker ner, förlöjligar, dömer.

Effekterna låter sig inte väntas. Man blir liksom aldrig nöjd med det man gör. Ingenting är tillräckligt bra. Och man blir så trött. Trött på att inte räcka till, trött på att man inte pushar lite, lite till, trött på att man inte orkar pusha mer, trött på att vara trött. Desssutom, och det här är det allra värsta, blir man trött på alla andra. Ingen har tagit i tillräckligt. Saker kunde ha gjorts lite, lite bättre. Man projicerar sina egen perfektionshets på andra. Ett fullständigt avskyvärt beteende.

Det kanske stämmer, förresten. Ja, saker kunde ha gjorts bättre. Man kanske hade räckt till om man hade lagt upp sitt arbete på ett annat sätt. Om man bara hade skickat det där mailet vecka åtta istället för vecka femton. Om man bara hade prioriterat om i att göra-listan. Om man bara hade, och om hon bara hade, och han bara hade...

Fan ta krav! Jag vill bara skrika på mig själv och säga stopp. Det är så jävla svårt att hålla det där i schack. Ibland är det inte ens man själv som ställer kraven heller. Ibland vill man känna sig nöjd med det man åstadkommit, men så kommer någon med skeptiska ögon och petar på en, pushar lite till, eller slänger på mer krav på en. Mer! Bättre! Jalla! Har man förbrukat sina marginaler står man helt försvarslös mot attackerna.  

Varför får man inga berömda utanför kroppen-upplevelser när man sitter fast i onda cirklar? Det är ju då man behöver dem som bäst! Något i en borde fatta att, jaha, nu är det dags att få lite perspektiv på läget, check: Vad gör det om jag inte blir godkänd på den här kursen just den här terminen? Vad gör det om jag inte svarar alla mail idag nu på en gång? Vad gör det om den här texten jag skriver på nu inte är fantastisk? Vad fan spelar det för roll?

Krav är ju bra för att det sätter lite press på en, som en släng nervositet kan vara bra innan ett framträdande. Sinnena på spänn, kroppen redo för greatness. I många fall åstadkommer man faktiskt bra grejer. Tar man sig tid till att verkligen reflektera över situationen kommer man oftast på att det är helt legitimt att känna sig nöjd över sig själv, även vid de gångerna då man kanske inte nådde hela vägen fram. Ibland är man värd en klapp på axel, ibland en hel paradorkester. I de allra flesta fall är man rätt och slätt bra.

Jag önskar att jag var bättre på att märka av när mina krav är till min fördel eller något som gör mig till en miserabel, bitter liten människa. Att döma av min research är det här något man får jobba på hela livet. Det kommer alltid att komma perioder då man har svackor i sitt försvar, ironiskt nog inte sällan då man har det som allra stressigast. Det är egentligen då man kanske borde försöka släppa taget. Varför inte påminna sig själv om hur skönt det är att inte ha några krav alls? Vilken svindlande tanke.

LOGGA IN - BLI MEDLEM