Black metal på skolschemat?

Besöker Göteborg tillsammans med min kompis Stefan för att avnjuta Behemoth en alldeles vanlig tisdagskväll. Efter att ha letat mig fram till baren och beställt min första öl står jag och iakttar folket som är där. Det är mycket långt hår. Ännu mer tatueringar och en hel del skägg av olika kvalité. Mycket hårdrockströjor med allt från de hatade nya amerikanska "tre ord i skrivstil"-banden till mer traditionella gamla dödsband och andra mer säkra kort som Iron Maiden och Motörhead. Plötsligt skrattar Stefan till och i samma stund som jag undrar vad det roliga är så ser jag honom...

Idag kan ju en hårdrockare se ut praktiskt taget hur som helst. Det behöver inte vara klassiskt långt hår, hårdrocks t-shirt och jeansväst. (Även om det är bland de snyggare.) Den helt klart fulaste stilen är ändå datanördshårdrockaren. Här har vi en stereotyp som alltför ofta har gjort det mesta åt helvete fel. Han (den kvinnliga motsvarigheten är den bleka goth/vampyr typen)artbeskrivs och känns igen på att bara gå klädd i svarta jeans och svart t-shirt utan tryck. (Möjligtvis en urtvättad Cannibal Corpse, Immortal eller Deicide t-shirt som är kvar sedan högstadietiden) Han har antingen svarta gympaskor eller svarta kängor. Eftersom han tillbringar så mycket tid sittande till WoW eller liknande spel så glömmer han sin hygien och håret är alltför ofta fett och hållningen dålig. På näsan har han ett par glasögon som liksom hans personlighet är tillintetsägande. Datanördshårdrockaren är en ensamvarg men när han någon gång vågar sig ut på hårdrockskonsert tar han ofta på sig en lång, såklart svart, skinnrock. Ålder är svår att bestämma, men beroende på mängden acne kan man anta att ju mindre, desto äldre är datanördshårdrockaren. Om arten är kapabel att fortplanta sig har jag ännu inga uppgifter om. Antagligen är det teoretiskt sett fullt möjligt, men det är sällan man ser någon interaktion eller uppvaktningsförsök med det motsatta könet.

Jag står uppe på Trädgårn's ena sidobalkonger och blickar ner på publikhavet. Där finns det många som den där datanördshårdrockaren. De alltför överviktiga tjejerna. Killen som är kortare än många brudar han skulle vilja dejta. Den handikappade tjejen i rullstol. Och alla de vars problem inte syns utanpå. Jag står och funderar på vad det är som gått förlorat och varför. Var är självförtroendet? Var är glimten i ögonen? Var är stoltheten? Är det Melodifestivalen och Dead By Aprils fel? Eller är det A-kassans och Arbetsförnedringens fel? Är det p.g.a. av Saabs bortgång eller Estelles födelse? Jag som trodde att varje hårdrockare oberoende musiksmak stod rakryggad och stolt för det han eller hon tyckte och tänkte, precis som kvinnan på Behemoths backdrop.

Sen blir det tyst. Ljusen släcks ner och rök pyser fram. Ett tilltagande sorl går genom publiken. Ut på scen kommer Nergal och hans Uruk-hai-liknande mannar. Plötsligt är publiken som en kokande gryta och du och jag, han och hon blir ett vi, tillsammans!

Ju längre konserten lider desto mer ser jag en förändring hos publiken. Plötsligt står de raka i ryggen och ögonen lyser på dem. Tänk vad lite hederlig polsk black metal kan göra gott! Synd att de inte fick sådant ingjutet lite tidigare bara. Tänk vad många år av mobbning, dåligt självförtroende, deppighet och självmordstankar som kanske hade kunnat förhindras.


           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM