Om oljeshejker och belgisk indiepop

Jag vill bara tillhöra minoriteter. Vare sig det handlar om film-, konst, politik eller musiksmak vill jag alltid att folk frågande ska höja på ögonbrynen när jag orerar om vad jag tycker är intressant i samhället. Det infinner sig en slags självgod, luxuös känsla av överhet så fort man vet att man inte riktigt tycker som alla andra. Att inte inse att det finns två sidor av just det myntet skulle väl vara tämligen kortsynt, men jag råkar faktiskt trivas som den där killen som man aldrig ömsesidigt kan hylla radiosinglar tillsammans med. Ämnet jag skulle vilja ta upp idag (eftersom det här inte kommer att publiceras innan den 30 januari) är med andra ord inte det nya årets intåg i gemene mans hem och liv, utan istället någonting nästan lika intressant och aktuellt: Fenomenet Lasse Åberg och hans konst för döva människor.

Den här krönikan kommer förmodligen inte att bli av den mer sävligt jollriga, sprudlande sorten, men håll till godo. Låt mig först presentera en kort tes: människor som inte tillhör någon särskilt trångsynt minoritet vill gärna kunna indela saker och ting i tydligt uppdelade kategorier. De filmer som kommer ut som man bör och skall se och diskutera är gjorda av Michael Bay, James Cameron eller möjligtvis Christopher Nolan. Den musik som bör och skall lyssnas på är gjord av Rihanna, Swedish House Mafia eller möjligtvis Den Svenska Björnstammen. Jag får ganska regelbundet skit för att jag sätter på musik som "ingen lyssnar på" när det ska drickas öl och diskuteras. Det har jag kanske visserligen förtjänat, belgisk indiepop gör sig förmodligen egentligen bättre någon annanstans, men det hör för närvarande inte till saken! Det känns hur som helst som att det finns en slags outtalad motvilja att se någonting på djupet, en rädsla för att gräva lite under ytan i ett medium av rädsla för att få jord under naglarna. Lokala band som spelar i folkparker och allégårdar är ämnade för Den Lilla Människan. De vuxna tittar på Idol, för det kan man alltid diskutera med minst en människa på jobbet när nästa ångestfyllda arbetsvecka tar sin början. "Sverige är ganska ängsligt", sa Johan Rensfeldt i rap-gruppen Movits! när jag pratade med honom i telefon en gång, och jag är beredd att hålla med. Det känns helt enkelt ibland som att man förlitar sig helt och fullt på att den mest populära reality-serien bör och skall upprätthålla den kollektiva goda hälsan. Servera folk någonting som är enkelt att prata om, så slåss vi mot depressionen tillsammans! Och tjänar sjukt mycket pengar på världens dummaste idé.

Aron Flam är komiker och skrev under sommaren som gick 50 krönikor om ämnet dumhet som han sedan läste upp i riksradio på bästa sändningstid. Ett fantastiskt underhållande arbete, och i en av krönikorna tog han upp någonting som jag tyckte var särskilt intressant: alla människor har en slags inbyggd ovilja mot förändring, och är mentalt fastrotade i tron om att allt bör och skall vara som det alltid har varit, just för att det alltid har varit så och ingen har dött av det. Jag fann just den krönikan väldigt inspirerande, och baserade faktiskt grunden till den här krönikan på den.

Jag vill bara tillhöra minoriteter. Det borde väl egentligen vara allas innersta önskan? Man vill väl trots allt, oavsett om man vill erkänna det eller inte, alltid placera sig ett litet steg över gemene man i fråga om djupsinnighet, social anpassningsförmåga och att ha kartlagt och funderat ut de variabler i ens psyke som definierar ens person? Makthavare, chefer, kändisar och lottomiljonärer representerar ju alla en sorts minoritet! Och alla vill väl vara oljeshejker?

Jag tänkte sammanfatta lite nu. Det börjar bli långrandigt, och jag har snart slut på kändisar att referera till. När det här publiceras kommer året som sagt ha hunnit fram till den 30:e januari, och Han Som Bestämmer på den här sidan sa uttryckligen åt mig att inte skriva någonting om någonting så passé som nyår. Det tänkte jag nu strunta fullständigt i, och avsluta min första krönika till KulturUngdom på sättet som följer:

Låt 2012 bli det året när du bryter dig fri från majoritetens halvnelson och omfamnar nya saker som kanske åtminstone inte direkt kastas rakt i ansiktet på dig! Leta efter dolda guldkorn en bit längre ner i den fantastiska, rytande kulturflod som rasar genom vårt otroligt kulturrika samhälle! Färga håret grönt, gå på konsert med ett belgiskt indiepopband, möjligheterna är oändliga! Och jag bryr mig egentligen inte vad du gör, men för din egen skull: nöj dig inte med vad du har, om du inte är nöjd med vad du har.

Nu ska jag ta fram författarpipan och gå ner till fiket och dricka kaffe.


 


 

LOGGA IN - BLI MEDLEM